Brandsläckare räddar liv. Med rätt kunskap och en välplacerad släckare kan en liten brand stoppas innan den hinner sprida sig och urarta. Vilka kemikalier en släckare innehåller beror på släckdonets konstruktion och vilken typ av brand den är avsedd för. Tillsammans med skumbildande medel, vatten eller koldioxid gör dessa ämnen släckaren effektiv mot lågor.
Enligt Independent Fire Safety Advice Centre (IFSAC) var vatten en av de allra första beståndsdelarna i brandsläckare. Greken Ktesibios tillskrivs äran att runt 200 f.Kr. ha uppfunnit en handpump som kunde spruta vatten på bränder. Det dröjde dock till år 1819 innan någon släckare innehöll något annat än vatten – då fyllde kapten George William Manby portabla släckdon med en lösning av pressat kaliumkarbonat.
I slutet av 1800-talet drevs vissa släckare av en blandning av natriumvätekarbonat och vatten. År 1912 uppfanns släckare med koltetraklorid, men eftersom gaserna kunde vara giftiga avled flera personer som använde dem i slutna utrymmen. Under de följande decennierna förbättrades både konstruktionen och kemikalieanvändningen, vilket resulterade i allt effektivare och säkrare brandsläckare, enligt IFSAC.
En brandsläckare är alltid avsedd för en viss typ av brand. Enligt Australiens Fire Protection Association (FPA) bekämpas klass A-bränder – som startas av brännbara material som papper och trä – med en klass A-släckare. Klass B-bränder uppstår av brandfarliga vätskor som olja och bensin, medan klass C-bränder orsakas av strömförande elektricitet. Klass D-bränder startas av brännbara metaller och förekommer oftast i fabriker och tillverkningsindustri. Matolja och fett i storkök ger upphov till klass F-bränder (i USA benämnda klass K).
A-, B- och C-släckare använder ett mångsidigt torrt pulver: monoammoniumfosfat. Ämnet är korroderande i fuktiga miljöer, men leder inte elektricitet. För att undvika korrosionsskador rekommenderar FPA att det drabbade området rengörs och skrubbas direkt efter att branden släckts. Detta pulver är vanligt i skolor, kontor, sjukhus, företag och en del hem, enligt Fire-extinguisher101.com.
Natriumvätekarbonat är ett icke-ledande torrt pulver som finns i släckare för B- och C-bränder. Enligt Fire-extinguisher101.com är det både ogiftigt och icke-frätande. Ett område som besprutats kan enkelt rengöras genom dammsugning, sopning eller tvättning med vatten.
Ett annat vanligt torrt pulver är Purple K, som består av kaliumvätekarbonat. Det är likaså varken ledande eller korroderande, och resterna kan lätt sopas ihop, dammsugas eller sköljas bort med vatten. Pulvret används endast i B- och C-släckare och återfinns framför allt i militäranläggningar och inom oljeindustrin.
Vatten används ofta i brandsläckare, antingen ensamt eller blandat med andra komponenter. Eftersom vatten kan skapa fara vid bränder i brandfarliga vätskor och elutrustning används det endast mot klass A-bränder, enligt Fire-extinguisher101.com.
Koldioxid är ett annat vanligt släckmedel. Det verkar genom att tränga undan syret runt lågan, vilket får branden att minska och till slut slockna. Eftersom koldioxid varken lämnar rester eller skum är den ett populärt val i biografer, teatrar och lokaler med dyrbar teknisk utrustning.
Kontrollera alltid märkningen på släckaren så att den passar de brandrisker som finns i din miljö, och se till att donet underhålls och besiktigas regelbundet. En släckare utan giltig besiktning kan i värsta fall svika precis när den behövs som mest.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online