Polymeraskedjereaktionen (PCR), som uppfanns i början av 1980-talet av Kary Mullis – en prestation som senare belönades med Nobelpriset i kemi – är en metod som ökar mängden DNA i ett prov så att det blir tillräckligt stort för analys. Tekniken gör det möjligt att förstärka minimala DNA-mängder från en brottsplats till användbara data, vilket är avgörande både för att spåra misstänkta och för att identifiera offer.
PCR förstärker nukleotidsekvenserna i ett DNA-prov, vilket är särskilt värdefullt inom kriminaltekniken eftersom varje persons DNA är unikt. Processen hjälper till att fastställa den unika genetiska "fingeravtryck"-profilen hos offer eller misstänkta. De sekvenser som analyseras kallas variabla antal tandemrepetitioner (VNTR) – områden i genomet där korta DNA-sekvenser upprepas ett antal gånger som varierar mellan individer.
Ju fler unika nukleotidsekvenser som kan bestämmas och förstärkas, desto högre blir säkerheten vid identifiering av en misstänkt eller ett offer. Om exempelvis 5–10 VNTR-regioner analyseras blir träffsäkerheten så hög som en på tio miljarder, vilket i praktiken innebär att risken för felaktig identifiering är försumbar.
PCR är oerhört användbart inom kriminaltekniken eftersom DNA finns i de flesta biologiska material från människor. Metoden kan utnyttja DNA från saliv, blod, hår, andra kroppsvätskor och till och med döda hudceller som ofta samlas under fingernaglarna efter en strid. Tack vare PCR-processen kan VNTR-regioner förstärkas även när det bara finns spårmängder av DNA i dessa källor, vilket gör det möjligt att identifiera en persons unika DNA-signatur.
Utan PCR skulle många brott aldrig kunna lösas, eftersom de biologiska spår som lämnas på en brottsplats ofta är alltför små för konventionell analys. Genom att förstärka dessa spår har tekniken blivit ett av de mest kraftfulla verktygen i modern forensik – den har friat oskyldigt dömda, fällt gärningspersoner och gett anhöriga svar i svåra situationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online