Sexuellt överförbara sjukdomar (STD) screenas hos personer som tillhör riskgrupper eller som börjar utveckla symtom. Både HPV-testet (humant papillomvirus) och HIV-testerna (humant immunbristvirus) använder sig av DNA-teknik för att upptäcka infektioner. Dessa tester, ofta kallade nukleinsyraförstärkningstester (NAAT), har blivit standard inom modern diagnostik tack vare sin höga känslighet.
HPV DNA-testet screenar för lågriskinfektioner av HPV, såsom könsvårtor, samt för högrisktyper av viruset som kan utvecklas till livmoderhalscancer. Testet identifierar virusets genetiska material i cellprover, vanligtvis tagna från livmoderhalsen. Idag finns dessutom ett HPV-vaccin tillgängligt för kvinnor i åldrarna 9 till 26 år, vilket effektivt förebygger både HPV-infektioner och livmoderhalscancer.
HIV DNA-testet kan avgöra om en person har HIV-infektion med hög noggrannhet och snabbt efter exponering för viruset. Testet kan faktiskt påvisa viruset så tidigt som sex dagar efter smittotillfället, vilket gör det betydligt snabbare än många traditionella metoder. För fullständig noggrannhet rekommenderas dock att vänta 21 dagar efter exponering innan testet tas. Resultaten är inte 100 procent säkra, men kompletterande tester, exempelvis HIV-antikroppstest, kan genomföras för att bekräfta resultatet.
DNA-tester för sexuellt överförbara sjukdomar är mycket noggranna eftersom de använder personens eget genetiska material för att upptäcka förekomsten av själva viruset. Andra typer av STD-test mäter istället de antikroppar som kroppen bildar för att bekämpa infektionen. Eftersom människor producerar antikroppar i olika hastigheter och i olika mängder blir det svårare att upptäcka en infektion på detta sätt. Dessutom går det inte att testa direkt efter en eventuell smitta med ett antikroppstest, medan ett DNA-test kan användas redan inom en vecka – eftersom det påvisar viruset själv och inte kroppens reaktion på det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online