Forskare använder biomarkörer i alla skeden av läkemedelsutvecklingen – från grundforskning till kliniska prövningar – för att identifiera lovande forskningsområden, bedöma om en läkemedelskandidat är värd att satsa på och verifiera att ett läkemedel fungerar säkert. En biomarkör är en biologisk egenskap, exempelvis bentäthet eller blodtryck, som går att mäta objektivt för att visa hur kroppen fungerar under normala förhållanden, hur den reagerar på en patogen eller hur den svarar på ett läkemedel.
En viktig användning av biomarkörer är att hjälpa läkemedelsutvecklare att fatta tidiga "go or no go"-beslut, alltså om en kandidat ska utvecklas vidare eller läggas ner. En biomarkör kan till exempel visa om en substans klarar av att passera cellväggen eller binder till en receptor på mål molekylen. Resultaten från den här typen av experiment kan stoppa dyrbar fortsatt forskning på en potentiellt verkningslös substans, eller peka mot nya och bättre angreppssätt.
När ett läkemedel närmar sig marknad kan biomarkörer hjälpa till att fastställa rätt dosering – hur ofta läkemedlet ska ges och hur mycket som behövs per tillfälle för att uppnå önskad effekt. De kan också visa var gränsen går för när dosen blir för hög och toxicitet uppstår. Dessutom har olika människor olika metabolism, vilket kan påverka kroppens respons på ett läkemedel. Med rätt biomarkör går det att avgöra huruvida sådana metaboliska skillnader kräver anpassad dosering.
När en läkemedelskandidat når de kliniska prövningarna kan biomarkörer visa om läkemedlet har en kliniskt signifikant effekt. Effekten bedöms normalt mot en "klinisk slutpunkt", som den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA definierar som "en egenskap som återspeglar hur en patient mår, fungerar eller överlever". Biomarkörer kan dock förutsäga effektivitet snabbare än konventionella kliniska slutpunkter. Biomarkörer som godkänts för detta syfte kallas etablerade surrogatslutpunkter. En mätbart mindre tumör är ett klassiskt exempel på en surrogatslutpunkt som tyder på att ett visst läkemedel effektivt bekämpar cancer.
Biomarkörer visar stor potential inom det växande området individualiserad medicin. Individer svarar olika på samma läkemedel, delvis beroende på skillnader i arvsmassan (DNA). Ett läkemedel som hjälper en patient kan ha liten eller ingen effekt hos en annan – eller i värsta fall ge allvarliga biverkningar. Biomarkörer kan förutsäga hur en enskild patient kommer att reagera på ett läkemedel redan innan det ges. De erbjuder dessutom möjlighet att snabba på utvecklingen av nya läkemedel, genom att tidigt i processen visa att en substans har den aktivitet, säkerhet och metabola profil som krävs.
Utvecklingen av biomarkörer pågår fortfarande och, liksom hos alla nya verktyg, finns det hinder att övervinna. Vissa frågor är regulatoriska: forskarna måste upptäcka biomarkörer och bygga bevis för deras kliniska betydelse, medan tillsynsmyndigheter – framför allt FDA – måste definiera vad som räknas som giltiga belägg och hur en biomarkör ska valideras. Det arbetet kräver omfattande samarbete mellan myndigheter, akademi och industri. Andra frågor är rent vetenskapliga och handlar om behovet av en djupare förståelse för sjukdomsprocesser för att kunna identifiera biomarkörer kopplade till specifika sjukdomsvägar.
Sammanfattningsvis spelar biomarkörer en central roll genom hela läkemedelskedjan: de styr tidiga investeringsbeslut, optimerar dosering, kortar tiden till effektbedömning i kliniska prövningar och banar väg för skräddarsydd behandling av enskilda patienter. I takt med att valideringen och regleringen mognar kommer deras betydelse för framtidens medicin bara att öka.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online