År 1981 lyckades forskare för första gången isolera embryonala stamceller från tidiga musembryon. Kunskapen från musforskningen banade sedan väg för ett genombrott år 1998, när det blev möjligt att härleda embryonala stamceller från mänskliga embryon. Upptäckten öppnade spännande forskningsvägar i jakten på botemedel mot kroniska sjukdomar – men väckte också en omfattande kontrovers kring de moraliska och etiska konsekvenserna av att använda embryonala stamceller.
En stamcell är en ospecialiserad cell som har förmågan att utvecklas till många olika typer av specialiserade celler, exempelvis en muskelcell eller en blodcell. Denna process kallas differentiering. Vuxna, så kallade somatiska, stamceller utvecklas till bestämda celltyper – stamceller i blodet blir till exempel röda eller vita blodkroppar.
Embryonala stamceller hämtas däremot från den inre cellmassan i ett embryo och är pluripotenta. Det innebär att de under rätt förhållanden kan utvecklas till samtliga celltyper i kroppen. År 2007 presenterades dessutom så kallade inducerade pluripotenta stamceller (iPS-celler), där vuxna celler enligt National Institutes of Health (NIH) ”genetiskt omprogrammerats till ett embryonalt stamcellsliknande tillstånd”.
Enligt NIH kommer de flesta embryonala stamcellerna från embryon som skapats för provrörsbefruktning (IVF) på fertilitetskliniker och därefter donerats till forskning med givarnas samtycke. Stamcellerna hämtas från den inre cellmassan i blastocyster, det vill säga embryon som är fyra till fem dagar gamla. Med nuvarande teknik förstörs embryot i samband med att stamcellerna tas ut. Embryon som inte doneras till forskning förstörs antingen eller fryses in för möjliga framtida försök med provrörsbefruktning.
Enligt Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, kan forskningen kring embryonala stamceller ”väsentligt förändra vår förmåga att bekämpa sjukdomar som Parkinsons, Alzheimers, multipel skleros och andra neurodegenerativa sjukdomar”. Embryonala stamceller skulle även kunna användas för att reparera skadad hjärt- eller benvävnad, samt möjligen spela en roll i behandlingen av autoimmuna sjukdomar som lupus och aids.
Kontroversen kring stamcellsforskningen bottnar i frågan om livet – respektive personstatus – börjar vid befruktningen. De som menar att livet börjar redan vid befruktningen anser att det att förstöra embryon för att få fram stamceller är likställt med dråp. Andra hävdar att ett embryo i blastocyststadiet endast har en potential till liv och ännu inte utgör en person, varför forskning och tillämpning av embryonala stamceller till nytta för mänskligheten är berättigad.
Användningen av offentliga medel till forskningen har också varit starkt omdiskuterad. År 2001 förbjöd president George W. Bush federala medel till stamcellsforskning och tillät senare endast mycket begränsat stöd. År 2009 hävde president Barack Obama förbudet och kritiserade då att regeringen hade ”tvingat fram ett falskt val mellan sund vetenskap och moraliska värden”.
I januari 2009 godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA att det kaliforniska bioteknikföretaget Geron fick inleda de allra första prövningarna av transplantation av embryonala stamceller på människor. Cellerna skulle implanteras hos åtta till tio patienter med ryggmärgsskada. Enligt Geron var huvudsyftet med studien att utvärdera säkerheten, men även andra effekter skulle undersökas, exempelvis känsel i bål och ben samt förbättrad neuromuskulär kontroll. I oktober 2009 låg dock prövningen ”på kliniskt uppehåll hos FDA i väntan på granskning av nya icke-kliniska djurstudiedata som lämnats in av företaget”.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online