På 1890-talet lade Horatio S. Greenough grunden för den design som senare ledde fram till utvecklingen av det moderna stereomikroskopet. Hans innovativa konstruktion med två separata optiska vägar gav en tredimensionell bild av provet, något som fortfarande kännetecknar dagens instrument. Numera används stereomikroskop regelbundet inom medicinska och forskningslaboratorier samt inom industriell kvalitetskontroll.
Ett stereomikroskop används främst för att studera prover eller större föremål vid låg förstoring, vanligen mellan cirka 10 och 40 gånger. Tack vare de två okularen får betraktaren en djup och rumslig bild av provet, vilket gör instrumentet särskilt lämpligt vid dissektioner och annat precisionsarbete.
För att kunna användas effektivt kräver ett stereomikroskop en belysningsanordning som riktas mot objektet eller provet som studeras. Ofta används reflekterat ljus uppifrån, eftersom proverna vanligtvis är ogenomskinliga – till skillnad från ett sammansatt ljusmikroskop, där ljuset passerar genom provet.
En stor fördel med ett dissektionsmikroskop är att det kan användas för prover som är för stora för ett vanligt sammansatt mikroskop. Det långa arbetsavståndet ger dessutom gott om utrymme att arbeta med verktyg under själva observationen.
Stereomikroskopet möjliggör observation av levande organismer, exempelvis insekter eller små maskar, utan att dessa behöver prepareras på förhand. Det används därför ofta inom biologin, men också inom klockmakeri, elektronikreparation och paleontologi.
Ett stereomikroskop kallas även dissektionsmikroskop och kan i vissa sammanhang benämnas jämförelsemikroskop, beroende på användningsområde.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online