
Ciklosporin är ett immunsupprimerande läkemedel som används för att dämpa kroppens immunförsvar i samband med organtransplantationer. Upptäckten 1971 inledde en ny era inom immunfarmakologin, eftersom det var det första immunsupprimerande läkemedlet som möjliggjorde selektiv reglering av T-celler utan allvarlig toxicitet. Läkemedlet har även banat väg för stora framsteg inom transplantationsvården, eftersom det avsevärt minskar risken för att kroppen stöter bort ett transplanterat organ.
Kroppen försöker automatiskt stöta bort främmande objekt, exempelvis transplanterade organ. Ciklosporin används för att förlänga överlevnaden hos allogena transplantat – det vill säga transplantat från en annan individ av samma art – som rör hjärta, njure, bukspottkörtel, benmärg, tunntarm, lunga och hud.
Enligt den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA kan läkemedlet även dämpa viss humoral immunitet (immunitet som skapas genom utsöndring av antikroppar), överkänslighet och allergisk encefalomyelit.
Ciklosporin är en peptid som isolerats från svampen Tolypocladium inflatum Gams. Det var det första immunsupprimerande medlet som aktivt hämmade T-cellernas (en typ av vita blodkroppar) immunitet.
Läkemedlet används dessutom som profylax mot graft-versus-host-sjukdom, en vanlig komplikation vid benmärgstransplantation, enligt Harriet Upton i boken "Origins of Drugs in Current Use". Bland andra användningsområden finns:
Ciklosporin verkar genom att hämma immunokompetenta lymfocyter, framför allt T-lymfocyter. Även suppressor-T-celler kan påverkas, men hjälpar-T-cellen är det främsta målet. Läkemedlet kan dessutom hämma frisättningen och produktionen av lymfokiner, enligt FDA.
Ciklosporin kan orsaka flera allvarliga biverkningar, bland annat högt blodtryck samt lever- och njurproblem. Det kan också försämra kroppens naturliga förmåga att bekämpa infektioner. Vanliga biverkningar inkluderar:
Upptäckten av ciklosporin ligger direkt bakom en ny era inom medicinsk forskning som kallas selektiv lymfocythämning. Läkemedlet förändrade hela transplantationsområdet, eftersom det gjorde det möjligt att omsätta kunskap om tekniska, kliniska och immunbiologiska aspekter av transplantation i praktiken, enligt Harriet Upton.
Tyvärr fortsätter vissa patienter att stöta bort transplanterade organ utan någon uppenbar anledning. Mer forskning krävs därför fortfarande för att kunna lösa detta problem och ytterligare förbättra resultaten efter transplantation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online