Det periodiska systemet utvecklades av den ryske kemisten Dmitrij Mendelejev och presenterades år 1869. Vid den tiden innehöll det 65 element som var ordnade i ett rutnät. Elementen klassificerades – och klassificeras fortfarande – efter sina kemiska egenskaper och sin atommassa. Idag omfattar det periodiska systemet 118 godkända element.
Det periodiska systemet är kemin viktigaste referensverk. Elementen ordnas från vänster till höger i stigande atomnummer, vilket vanligtvis motsvarar ökande atommassa. Systemets rader kallas perioder, och element med fler elektroner och fler elektronskal återfinns längre ner i systemet. Dessutom placeras element med liknande kemiska egenskaper i samma kolumn, så kallad grupp.
Mendelejev konstruerade tabellen så att den även rymde element som ännu inte hade upptäckts. Han noterade luckor där ännu okända element borde placeras, baserat på deras förutsagda kemiska egenskaper och atommassor. Platserna fylls successivt allt eftersom nya element framställs och bekräftas, och flera tunga, radioaktiva element har i modern tid fått sina namn officiellt godkända av IUPAC.
Kemiker använder det periodiska systemet för att organisera och studera de element som finns i världen. Tabellen ger grundläggande information om varje känt element i form av rutor, där varje ruta innehåller specifik information om ett element. Där finns elementets kemiska tecken (till exempel B för bor), dess atomnummer ovanför tecknet (för bor: 5) och dess atommassa under tecknet (för bor: 10,81). Det kemiska tecknet består av en eller två bokstäver som representerar elementet. Atomnummeret anger antalet protoner i en atom av elementet, vilket i sin tur bestämmer elementets kemiska beteende. Atommassan är den sammanlagda massan av protoner, neutroner och elektroner i en enda atom av elementet.
En viktig egenskap hos det periodiska systemet är hur det speglar olika elements elektronkonfigurationer. Grupp 18, längst till höger i tabellen, utgörs exempelvis av ädelgaserna. Dessa är kända för att vara mycket reaktionströga eftersom de har en mycket stabil elektronkonfiguration med ett fullt yttersta skal av elektroner. Längst till vänster finns däremot grupp 1, alkalimetallerna. De är starkt reaktiva eftersom de lätt kan avga och ta upp elektroner.
Inom varje period sker en övergång från metaller till icke-metaller från vänster till höger. Elementen i grupp 3–12 är övergångsmetaller, som liknar varandra på flera sätt. Deras gemensamma drag inkluderar variabel valens, förmåga att verka som katalysatorer samt förmåga att bilda färgstarka föreningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online