Motsatsen till vad många tror bar inte pestläkarna under 1300-talet några spetsiga pinnar. I stället använde de käppar och stavar av olika form och längd som ett praktiskt redskap – ett sätt att komma i kontakt med de sjuka utan att behöva röra vid dem.
Med hjälp av sin stav kunde läkaren peka ut svullnader och bölder på patientens kropp, vända på sjuka som låg i sängen och till och med avlägsna kläder för att undersöka symptomen bättre. Allt detta skedde på behörigt avstånd, vilket minskade risken för smitta.
Staven fungerade också som ett slags skydd mot direkt kontakt med patienter som led av digerdöden – den farsot som krävde miljontals liv i Europa under medeltiden. Att hålla fysiskt avstånd var en av de få försvarsåtgärder som fanns tillgängliga i en tid då ingen förstod hur sjukdomar spreds.
Käppen hade dessutom en symbolisk funktion. Den signalerade auktoritet och gjorde det möjligt för läkaren att utföra sina undersökningar på ett distanserat, nästan rituellt sätt. I en tid präglad av rädsla och död blev pestläkaren – med sin stav och sitt karakteristiska utseende – en obehaglig men nödvändig figur i samhället.
Den välkända näbbmasken som ofta förknippas med pestläkare kom dock först långt senare, på 1600-talet, långt efter att digerdödens värsta år hade passerat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online