Biomedicinsk etik är ett system av moraliska principer som vägleder både det kliniska och det administrativa arbetet inom medicinen. Den spelar en central roll när det gäller att avgöra lämplig behandling för patienter, säkerställa att medicinsk forskning bedrivs på ett rättvist sätt och hjälpa kliniker att fatta komplexa beslut.
Den moderna biomedicinska etiken, särskilt den som praktiseras i USA, bygger på de fyra huvudprinciper som utvecklades av James Childress och Thomas Beauchamp i deras bok "Principles of Biomedical Ethics", som först publicerades 1977. Dessa fyra principer – autonomi, ickeskadegörande, välvilja och rättvisa – används än idag som ett ramverk för etiskt beslutsfattande inom hälso- och sjukvården världen över.
Autonomiprincipen utgår från att varje individ har rätt att bestämma över sitt eget öde, fatta egna beslut och ha kontroll över vad som händer i livet och med kroppen. Principen förutsätter att människor bär ansvar för sitt eget välbefinnande och att de, ganska given möjligheten, väljer det som är bäst för dem själva. Den omfattar även förmågan att väga olika alternativ mot varandra och resonera på ett rationellt sätt.
Kritiker påpekar dock att vissa patientgrupper, såsom små barn, personer med svåra psykiska sjukdomar eller kognitiva funktionsnedsättningar, inte alltid är kapabla att fatta autonoma beslut. För dessa grupper krävs alternativa trygghetssystem och stödformer inom vården.
Ickeskadegörandet är den äldsta av de moderna biomedicinska principerna och har sina rötter i den hippokratiska edens löfte om att läkaren inte ska skada. Principen innebär en skyldighet att både avstå från och aktivt förebygga direkta och indirekta skador på patienter.
Samtidigt är principen komplex i praktiken, eftersom läkare ofta måste utsätta patienter för en viss grad av skada i behandlingssyfte, exempelvis vid kemoterapi eller strålbehandling. I sådana situationer vägleder principen vårdpersonal att välja den handlingsväg som medför minst skada, minimerar risken för dödsfall eller lindrar smärta.
Medan ickeskadegörande handlar om att förebygga skada ställer välviljeprincipen högre krav: läkaren ska aktivt främja det goda och verka för patientens hälsa och välbefinnande. Välviljan vägleder medicinska beslut som inte bara behandlar det akuta hälsoproblemet, utan som idealiskt sett också förbättrar patientens övergripande livskvalitet.
Principen bygger på synen att mänskliga relationer är ömsesidiga till sin natur – vi hjälper andra för att vi själva någon gång har fått hjälp.
Rättviseprincipen rör en jämlik och rättvis fördelning av medicinsk vård och resurser. Den delas in i två grenar:
Komparativ rättvisa handlar om konkurrensen kring en begränsad medicinsk resurs. Här baseras den vård en patient får på en bedömning av behov eller hur akut tillståndet är. Komparativ rättvisa innebär också svåra avvägningar om vilka grupper som har störst anspråk på en knapp resurs – exempelvis om ett begränsat läkemedelsförråd ska prioriteras till små barn eller vuxna.
Distributiv rättvisa å andra sidan gäller beslut om resursfördelning som inte utgår från enskilda personers anspråk. Hälsresurser fördelas då enligt ekonomiska eller samhälleliga principer snarare än efter individuella medicinska behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online