Gränsen mellan biologiskt nedbrytbar och icke-nedbrytbar tvål är förvånansvärt suddig. Biologiskt nedbrytbar tvål är en produkt som bryts ner naturligt och snabbt – vanligtvis inom sex månader – genom mikroorganismers eller andra biologiska processers verkan. Icke-nedbrytbar tvål kan däremot ta allt från flera månader till flera decennier att sönderdelas. Båda typerna består dessutom av en blandning av naturliga och syntetiska ämnen, vilket innebär att alla former av tvål har någon form av negativ påverkan på miljön.
Begreppet "biologiskt nedbrytbar" syftar på ett ämnes förmåga att sönderdelas. Det finns dock ingen tydlig, juridisk definition av termen, och de standarder som existerar gäller oftast plaster. I USA definierar ASTM International testmetoder för biologiskt nedbrytbara plaster, men det finns ingen motsvarande definition för biologiskt nedbrytbar tvål eller rengöringsmedel – vilket betyder att vilken tillverkare som helst kan märka sin produkt som "biologiskt nedbrytbar". Inom Europeiska unionen krävs det att ett "biologiskt nedbrytbart" ämne sönderdelas till 90 procent inom sex månader. Den australiensiska standarden är ännu strängare på kort sikt: där måste 80 procent av ämnet brytas ner inom bara 21 dagar för att produkten ska få bära etiketten "biologiskt nedbrytbar".
Tvål är en kemisk förening som bildas genom reaktionen mellan en fettsyra och ett alkaliskt ämne, exempelvis natrium- eller kaliumhydroxid. Traditionellt användes antingen vegetabiliska eller animaliska fetter, eller en kombination av båda. Enbart animaliska fetter ger en mycket hård tvål, medan kokosolja ensam producerar en mjuk tvål som till och med löser sig i havsvatten.
Tvål fungerar tack vare kemikalier som kallas ytaktiva ämnen, så kallade tensider. Dessa bryter ner vattnets ytspänning, löser upp fett och avlägsnar smuts från tyger och andra föremål som tvättas. Antibakteriella kemikalier, såsom karbolsyror eller fenoler, började tillsättas i tvålar redan under tidigt 1900-tal. Problemet var att dessa ämnen inte brutits ner i naturen – skummet från hushålls- och industriell rengöring täppte istället igen avlopp och vattendrag.
Tvåltillverkare har försökt göra sina produkter mer "biologiskt nedbrytbara" genom att tillsätta föreningar som får tvålresterna att sönderdelas så snabbt som möjligt. Dessa föreningar, ofta kallade builders, reagerar med de kalcium- och magnesiumjoner som finns i alla vattenförsörjningar och förhindrar därmed bildning av slem och skum. Fosfatföreningar är fortfarande bland de vanligaste tillsatserna, men de orsakar allvarliga miljöproblem i sjöar och vattendrag genom att skapa kraftiga algblomningar och minska syrehalten i vattnet. Aluminosilikater och natriumcitrat används som alternativ till fosfater, men även dessa har nackdelar: de efterliknar hormonet östrogen och kan ge skadliga effekter på ekosystemen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online