Återvinning består av en hel kedja av aktiviteter: material samlas in, sorteras och bearbetas slutligen till råvaror som används för att tillverka nya produkter. Fördelarna är många – återvinning bevarar naturresurser, minskar energiförbrukningen och reducerar mängden fast avfall som deponeras på soptippar. Idag har konceptet antagits världen över, vilket ställer krav på effektiva system för insamling av hushållens återvinningsbara material.
Även om insamlingen ser olika ut från samhälle till samhälle används fyra metoder i stor utsträckning: insamling vid fastigheten, avlämningsstationer, återköpscentraler och pantprogram.
Kommunala återvinningsprogram kan förse hushållen med särskilda plastpåsar märkta med källkoder som är unika för varje område. Påsarna fylls med sorterat återvinningsbart material, försluts och ställs fram vid trottoarkanten, varpå avfallsentreprenörerna hämtar dem. Enligt branschorganisationen National Solid Wastes Management Association (NSWMA) fanns det år 2002 cirka 8 875 sådana insamlingsprogram i USA, vilka betjänade 139,4 miljoner människor. Det var en minskning med nio procent jämfört med året innan, då 9 709 program var i drift. Insamlingen vid fastigheten är vanligast i Mellanvästern och de nordöstra delstaterna och mindre utbredd i västra USA.
Här sorterar hushållen själva sina återvinningsbara material, lägger dem i särskilda påsar och transporterar dem till centralt belägna insamlingsplatser – exempelvis välgörenhetsorganisationer, mobila insamlingsstationer eller livsmedelsbutiker. Materialet lämnas i avsedda behållare och hämtas därefter till återvinningsanläggningar. NSWMA:s statistik från 1997 visade att USA då hade 12 694 avlämningsstationer. Den här lösningen är särskilt lämplig i glesbefolkade områden, där upplockning från varje enskilt hushåll skulle bli alldeles för kostsam.
Vid återköpscentraler lämnar privatpersoner eller hela bostadsområden in sitt återvinningsbara material och får betalt i utbyte. Incitamentet syftar till att motivera fler att lämna in material och säkra en jämn tillgång på råvaror. Centralerna finansierar verksamheten genom att sälja det bearbetade materialet vidare. Eftersom priset på återvunnet material ofta understiger de totala kostnaderna för återvinningen kan statliga subventioner behövas för att göra återköpscentralerna lönsamma.
I pantprogram betalar kunden en extra avgift, en pant, vid köpet av dryckesförpackningar. När förpackningen sedan returneras till inköpsstället får kunden pengarna tillbaka. Bland de amerikanska delstater med pant på fem eller tio cent finns Hawaii, Delaware, Maine, Michigan, Oregon, Vermont, New York, Iowa, Connecticut och Massachusetts. Kalifornien har ett snarlikt system där konsumenterna inte betalar någon pant, men där förpackningarna ändå kan lösas in mot ersättning.
Oavsett vilken metod som används är målet detsamma: att återvinningsbart material ska nå återvinningsindustrin i stället för att hamna bland soporna. De flesta samhällen kombinerar flera av dessa system för att uppnå så hög återvinningsgrad som möjligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online