Enligt Carey Okrand, i en artikel publicerad på Smithsonian.com, används upp till en biljon plastpåsar globalt varje år, och över tre miljoner ton plast går årligen åt till att tillverka flaskvatten. Tyvärr återvinns endast en liten del av denna plast. Så mycket plast kastas bort varje år att den skulle kunna omsluta hela jorden fyra gånger.
Medan en del av dessa påsar, flaskor och annat skräp hamnar på soptippar, tar sig en stor del ut i bäckar och floder för att slutligen försas ut till haven. All denna marina plastförorening påverkar havens näringskedja negativt – från de minsta fiskarna hela vägen upp till oss människor.
Myctophider, mer allmänt kända som lyktfiskar, är föda för många havsarter, inklusive tonfisk och bläckfisk. De utgör upp till 60 procent av havets totala fiskmassa och betraktas som en helt avgörande komponent i havens näringskedja.
Under en expedition 2008 dissekerade forskare från 5 Gyres Institute 600 lyktfiskar och fann att en tredjedel av dem innehöll plast. När lyktfiskar av misstag äter plast känner de sig mätta och slutar äta riktig föda. Dessutom stannar de giftiga kemikalier som används för att tillverka plasten kvar i deras magar, eftersom de varken kan brytas ned eller lämna kroppen. När fisken exempelvis äts av en mahimahi överförs kemikalierna därmed vidare uppåt i näringskedjan.
Havens näringskedja får inte bara i sig kemikalierna som används för att tillverka plast, utan även kemikalier från det omgivande vattnet som dras till det flytande skräpet som av en magnet.
Richard Thompson, marin forskare vid University of Plymouth, upptäckte att när plast sönderdelas i havet koncentreras kemikalier – såsom det förbjudna bekämpningsmedlet DDT – från vattnet runt plasten på dess yta. När fisk äter denna plast får den i sig samtliga av dessa koncentrerade gifter. Thompson tror att kemikalierna tar sig in i organismens vävnader när matsmältningssystemet försöker bryta ner plasten. Som ett resultat blir fisk med högre koncentrationer av gifter en naturlig – men farlig – del av näringskedjan.
För vissa havsorganismer är plasten själv ett större problem än gifterna på dess yta. Enligt en artikel från Voice of America om 5 Gyres Institutes arbete dör hundratals sjöfåglar, havssköldpaddor och fiskar varje år efter att ha ätit plast.
Liksom lyktfiskarna tror de flesta av dessa djur att plasten är ätbar, känner sig mätta och slutar äta riktig föda, vilket leder till undernäring. Plasten kan också orsaka fysiska skador i samband med att den sväljs. Forskare från 5 Gyres Institute uppskattar att över 40 procent av alla marina däggdjur och hela 86 procent av alla havssköldpaddor bär på plast i kroppen. När plasten dödar värdefulla medlemmar av havens näringskedja kan organismer högre upp i kedjan få allt svårare att hitta föda.
Eftersom människor konsumerar fisk och annat marint liv från haven är också vi en del av havens näringskedja. Kemikalierna från plasten som fisken äter lagras i dess vävnader och tas upp i våra kroppar när vi äter fisken.
Dessa gifter, kallade persistenta organiska föroreningar (POP), har kopplats till en rad allvarliga hälsoproblem, bland annat cancer, utvecklingsproblem hos barn, nedsatt immunförsvar, diabetes och låg födelsevikt. Anna Cummins, medgrundare av 5 Gyres Institute, lät göra en så kallad body burden-analys för att undersöka vilka av dessa kemikalier som fanns i hennes egen kropp. Resultatet visade spår av PCB, DDT, PFC samt flamskyddskemikalier i hennes blod – ett tydligt bevis på hur långt plastproblemet redan nått.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online