Ordet ”persistens” betyder att inte ge upp, utan att stanna kvar. Kombinerar man begreppet med ”miljö” handlar det om allt som vägrar försvinna från naturen. Många föremål – särskilt de tillverkade av plast – försvinner helt enkelt inte. De blir kvar utan att brytas ner biologiskt. Olika ämnen och material har olika grad av miljöpersistens, och att förstå den här egenskapen hjälper dig att fatta mer ansvarsfulla och hållbara val.
En plastmugg bryts inte ner biologiskt.
Att brytas ner biologiskt är samma sak som att sönderdelas eller multna. Det beskriver hur naturen, med hjälp av sina naturliga krafter, reducerar ett föremål till sina enklaste beståndsdelar. Tänk dig att du gräver ner en äppelskiva, en träkloss och en plastmugg bredvid varandra. Gräver du upp platsen igen efter ett år är äppelskivan helt sönderdelad och träklossen delvis nedbruten – men plastmuggen är opåverkad. Detta illustrerar problemet med plast: den bryts helt enkelt inte ner biologiskt. Material som inte kan brytas ner måste ändå hamna någonstans, och slutar därför antingen på soptippen, i återvinningen eller som skräp ute i naturen.
En bildel av järn rostar långsamt och har därför hög persistens.
Persistens och biologisk nedbrytning är motverkande krafter. Ju snabbare ett föremål bryts ner, desto lägre är dess persistens. Omvänt innebär hög persistens att det tar lång tid innan föremålet helt sönderdelas. Tänk dig att du gräver ner en bildel av järn och ett äpple bredvid varandra. När du kommer tillbaka efter ett år är äpplet borta, medan bildelen är rostig men fortfarande kvar. Rost består av järnoxid och liknar därmed järnets naturliga form i malmen. Äpplet bryts ner snabbt och har därför låg persistens, medan bildelen kan behöva många år för att återgå till järnmalm – vilket ger den hög persistens.
En annan faktor som avgör persistensen är om materialet är organiskt eller oorganiskt. Här betyder organiskt att det kommer direkt från naturen, medan oorganiskt syftar på ämnen som människan har skapat genom att kombinera naturliga grundämnen till något som inte förekommer naturligt. Glas är exempelvis ett naturmaterial, eftersom det framställs av smält sand. Kastar du en glasflaska i en snabbt strömmande flod förorenar du visserligen, men flaskan som krossas mot stenarna slipas under hundratals år tillbaka till sand. Dess persistens är alltså hög, men inte oändlig.
Kastar du istället en plastleksak i floden kan den finnas kvar i tusentals år, eftersom plast inte är ett naturligt material. Plast tillverkas genom att molekyler från petroleum byggs om till en ny form, vilket gör den i praktiken oorganisk.
Forskarna Edward Little och Robin Calffee genomförde en studie för United States Geological Survey (USGS) om hur brandhämmande kemikalier påverkar dödligheten hos elritsor, en liten sötvattensfisk. De upptäckte att olika kemikalier hade olika persistens – vissa ämnen blev kvar i miljön betydligt längre än andra. Forskarna applicerade dessutom kemikalierna på olika typer av flodbottenmaterial, som sand och grus, och fann att persistensen även berodde på vilket underlag kemikalien befann sig på. Studien är betydelsefull eftersom den visar att persistensen inom en och samma grupp av kemikalier varierar kraftigt beroende på både typ av kemikalie och typ av miljö.
Att förstå miljöpersistens hjälper dig att göra mer medvetna val i vardagen. Genom att välja material som bryts ner naturligt – och genom att återvinna plast, glas och metall på rätt sätt – minskar du mängden avfall som riskerar att ligga kvar i naturen i generationer framöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online