Vad är en poleringsdamm på ett avloppsreningsverk?

Avloppsreningsverk är utformade för att biologiskt behandla både industriellt och hushållsavloppsvatten. Vattnet passerar flera olika behandlingssteg innan det släpps ut i en flod eller återförs till dricksvattensystemet. Poleringsdammar utgör det sista steget i reningen och producerar normalt vatten som är lämpligt att släppa ut i naturliga vattendrag.

Syfte

Poleringsdammar är konstruerade för att förbättra kvaliteten och den miljömässiga kompatibiliteten hos vattnet från tidigare behandlingssteg. De fungerar som det sista ledet i att uppfylla de lagstadgade krav och miljönormer som fastställts av lokala och nationella myndigheter. Det främsta syftet är att höja vattnets hygieniska kvalitet innan det leds ut i allmänna vattendrag.

Mätparametrar

Det avgörande måttet på om vattnet är redo att lämna poleringsdammen är koncentrationen av ägg från parasitmaskar (helminter), som ofta förekommer i avföring. Ännu viktigare är dock mätningen av fekala kolibakterier (FC). Dessa bakterier härstammar från människors och djurs avföring och tar längre tid att avlägsna än helmintägg. Just därför används reduktionen av fekala kolibakterier som måttstock för att bedöma hur effektiv en poleringsdamm är.

Uppehållstid

Jämfört med stabiliseringsdammar, eller dammar som är byggda för att avlägsna större suspenderade partiklar och organiskt material som måste sedimentera till botten, håller poleringsdammar kvar vattnet under betydligt kortare tid. Uppehållstiden är vanligtvis en till tre dagar.

Utformning

Poleringsdammar är generellt sett djupare än stabiliseringsdammar – vanligtvis cirka 1,5 till 3 meter djupa, jämfört med stabiliseringsdammar som oftast ligger på 1 till 1,5 meter. Det större djupet minskar möjligheten för alger att växa och därmed spridas till naturliga vattendrag. Alger förökar sig snabbt och kan försämra vattenkvaliteten genom att bilda stora mattor och skugga inhemska vattenväxter, vilket hindrar fotosyntesen.

Fisk

Poleringsdammar kan ibland fiskas med arter som gräskarp för att minska mängden organiskt material som släpps ut. Gräskarpen äter nedsänkta vattenväxter och, om inga andra födoämnen finns tillgängliga, även alger.