Ansamlingen av radioaktivt avfall är den största nackdelen med kärnkraft. Under kärnprocessen bildas vätgas, som förvaras i radioaktiva lagringstankar under kontrollerat tryck. Gasen kan orsaka korrosionsskador på tankarna, särskilt de som är tillverkade av lågkolstål. Detta är ett allvarligt problem med tanke på risken för läckage av radioaktivt avfall. Därför krävs stor försiktighet vid hantering av vätgasbiprodukten.
Den väte som produceras vid kärnkraftsproduktion samlas upp från tanken i det kemiska och volymkontrollerande systemet samt från luftutkastarens avgaser. Väte bildas även som en biprodukt vid nedbrytningen av den organiska kemikalien etylendiamintetraättiksyra (EDTA), ett komplexbildande ämne som tillsätts radioaktivt avfall i syfte att minska dess volym. Detta sker när strålningen från det lagrade avfallet bombarderar kemikalien, varvid fria radikala väteatomer bildas i processen.
Äldre radioaktiva tankar tillverkades av kolstål, ett material som är känsligt för korrosion orsakad av väte. Under påfrestningar bryter fria väteradikaler ner kolstållegeringen, vilket gör den spröd. Detta förvärras av den utstrålande strålningen, som inte bara inducerar bildning av fria radikaler utan också ökar deras förmåga att tränga in i kolstålet och därmed ytterligare bidra till sprickbildning. Permeabiliteten påverkas även av gammastrålningen och betapartiklarna som avges från avfallets fissionsprodukter.
Sedan 1944 hade USA:s energidepartement 165 underjordiska radioaktiva tankar med enkla skal, tillverkade av lågkolstål. År 1993 hade 75 av dessa tankar konstaterats ha korrosionssprickor och tömdes på sitt radioaktiva avfall för att förhindra ytterligare läckage. Det finns en utbredd oro för att samma öde väntar de återstående tankarna. Dessutom ökar risken för explosioner när stora mängder vätgas ackumuleras i de tankar som för närvarande används för lagring, eftersom ett eventuellt överflöd skulle kunna släppa ut radioaktivt avfall i miljön.
År 1993 lät USA:s energidepartement bygga en stor pump i försök att sänka vätenivåerna. Med tiden konstaterades dock att väte fortsatte att ackumuleras trots att inget nytt avfall tillsattes i tanken. Man började därför använda väterekombinatorer för att uppnå samma effekt. Väterekombinatorer fungerar genom att initiera kemiska reaktioner mellan väte och syre, vilket resulterar i bildning av vatten. Detta åstadkoms med hjälp av en platina-katalysator vid temperaturer mellan 800 och 1000 grader Fahrenheit, motsvarande cirka 425–540 grader Celsius.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online