Egenskaper hos elektromagnetiska fält (EMF)

Elektromagnetiska fält, ofta förkortade EMF, finns överallt – både i rymden och på jorden. Vissa är naturliga medan andra är skapade av människan. Elektromagnetiska fält kan antingen utplåna varandra när de möts eller slås samman till ett enda fält. Även om det ibland kan verka som att dessa fält beter sig oförutsägbart, styrs de i själva verket av flera tydliga egenskaper som definierar varje rörelse inom varje elektromagnetiskt fält.

Elektriska fält

Elektriska fält uppstår överallt där det finns en elektrisk laddning, oavsett om den är skapad av människan eller förekommer i naturen. All materia har positiva och negativa laddningar som reagerar med varandra. Ett elektriskt fält bildas i utrymmet mellan dessa positiva och negativa laddningar. Fältets styrka är proportionell mot spänningen i det elektriska systemet. Ju längre bort från källan man befinner sig, desto svagare blir fältet.

Magnetiska fält

Ett magnetiskt fält skapas när elektrisk ström flyter. Det är en osynlig kraft som existerar i utrymmet runt strömkällan. Fältstyrkan är direkt proportionell mot mängden elektrisk ström, eller enklare uttryckt: hastigheten med vilken den elektriska laddningen rör sig. Kraftledningar är den vanligaste källan till magnetiska fält i vår omgivning, tack vare det kontinuerliga elflödet genom ledningarna.

Våglängd och frekvens

Elektromagnetiska fält sprider sig i vågor på samma sätt som vågor rör sig i vatten. Avståndet från toppen av en våg till nästa utgör en våglängd. Frekvensen anger hur många vågor som passerar en viss punkt varje sekund. Längre våglängder ger lägre frekvenser. Tillsammans definierar våglängd och frekvens styrkan hos det elektromagnetiska fältet. Frekvensen varierar beroende på hastigheten och mängden energi som förbrukas, medan våglängden förblir konstant.

Joniserande och icke-joniserande strålning

Elektromagnetiska vågor bärs av partiklar som kallas kvanta. Kvanta med hög frekvens bär på mer energi, och vissa bär så mycket energi att de kan bryta bindningarna mellan molekyler. Gammastrålning, kosmisk strålning och röntgenstrålning är högenergetiska kvanta som kallas joniserande strålning. Fält som är för svaga för att bryta molekylära bindningar kallas istället icke-joniserande strålning. Människoskapade elektromagnetiska fält, som mikrovågor och radiofrekventa fält, hör till den icke-joniserande kategorin.