Trots att nästan två tredjedelar av jordens yta täcks av vatten är största delen saltvatten, och människor behöver därför fortfarande tillförlitliga sätt att få fram dricksvatten inom sina kommunala system. Rening av vatten kan ske på flera olika sätt, både kemiskt och biologiskt. Valet av behandlingsmetod beror på vilka föroreningar som ska tas bort och hur reningsprocessen påverkar den naturliga miljön. Ingenjörer som arbetar med vattenrening måste balansera dessa faktorer samtidigt som de tillgodoser behovet hos den lokala befolkningen.
Omvänd osmos är en populär reningsteknik bland både hushåll och vatteningenjörer. Metoden avlägsnar föroreningar genom att pressa vattnet genom ett semipermeabelt membran. I sitt naturliga tillstånd vandrar alltid vatten från en lösning med låg salthalt till en koncentrerad lösning med hög salthalt, även om ett semipermeabelt hinder finns emellan – detta kallas osmos. Vid omvänd osmos tvingas vattnet tillbaka genom ett membran som inte släpper igenom salt eller andra föroreningar.
Enheten är så pass kompakt att den ryms under en köksbänk utan att vara i vägen. Tekniken utvecklades ursprungligen för att avsalta havsvatten, men visade sig vara så effektiv mot föroreningar att den snart blev tillgänglig i små enheter för hemmabruk.
Metoden med permeabla reaktiva barriärer används när kemiska föroreningar orsakar särskilt besvärliga problem för ett lokalt grundvattenområde. Situationen uppstår ofta när stora mängder avloppsvatten samlas på markytan och läcker ut föroreningar i det naturliga grundvattnet.
Ingenjörerna arbetar då med vattnets naturliga flöde och installerar en permeabel reaktiv barriär nere i marken, vilken renar vattnet allteftersom det passerar igenom. Barriärerna består vanligtvis av en porös lergröt som fångar upp föroreningarna när vattnet filtreras genom materialet.
För att återställa kvaliteten på behandlat avloppsvatten använder många offentliga verk bioremediering. Metoden innebär att svampar och bakterier medvetet tillsätts i avloppsvattnet för att bryta ner oönskade ämnen och göra vattnet renare. Detta är särskilt användbart för lösningsmedel som används inom branscher som kemtvätt, biltvättanläggningar samt för polyklorerade bifenyler, förkortat PCB.
Samma princip fungerar, fast i mindre skala, när regnvatten görs drickbart genom att ledas genom ett regntun fyllt med sand. Bakterierna som samlas på sandens yta bryter ner föroreningarna, som sedan kan skrapas bort från toppen. Städer och delstater tillämpar metoden genom att tillsätta bakterierna i vattnet och därefter pumpa tillbaka det ner i marken.
En relativt ny utveckling inom vattensektorn är soltekniken, som snabbt blir ett populärt alternativ för att hantera föroreningar i vattenförsörjningen världen över. Eftersom ultraviolett ljus desinficerar är det logiskt att använda det i processen för att rena dricksvatten.
När vattnet leds genom långa rör exponerade för koncentrerad solenergi, tillsammans med en blandning av väteperoxid och järn, bildas ett kraftfullt oxiderande ämne känt som hydroxylradikaler. Dessa radikaler i princip förstör föroreningarna och gör vattnet säkert för mänsklig konsumtion.
Vissa företag har dessutom utvecklat solkraftslösningar som elektrifierar vattnet och omvandlar det till gaser, vilka i sin tur driver ett bränslecellskraftverk. Resultatet blir inte bara rent vatten utan även el – goda nyheter för landsbygdssamhällen världen över som brottas med problem att få tillgång till både rent vatten och elektricitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online