En metalldetektor är en anordning som reagerar på metallföremål som inte nödvändigtvis är synliga för blotta ögat. De flesta metalldetektorer består av en oscillator som alstrar ström från ett växlande elektromagnetiskt fält. Detektorn sänder ut magnetfält och analyserar retursignalerna från omgivningen och från eventuella målobjekt. Den magnetiska sändaren har en sändningsspole genom vilken en varierande elektrisk ström flyter. När det utsända magnetfältet förändras alstras elektriska strömmar, så kallade virvelströmmar. Metalldetektorer används i stor utsträckning inom många olika områden, exempelvis gruvdrift, arkeologi och säkerhetskontroller.
Metalldetektorer är känsliga för magnetiskt brus i den omgivande miljön. Dessa miljömässiga magnetiska källor kan bland annat omfatta elektromagnetiska radiovågor. Hur mycket detektorn påverkas beror dock i hög grad på dess känslighet och på mängden informationsfrekvens som den tar emot. Generellt sett minskar metalldetektorns känslighet när frekvensen ökar.
De största människoskapade källorna till elektromagnetiskt brus är elnät, särskilt ledningar som ligger nära bostäder, fabriker och kraftledningar. Även TV-apparater och switchade nätaggregat, som avger låga nivåer av störande signaler, samt elektriska stängsel och tändsystem som producerar bredbandiga frekvensstörningar, kan ställa till problem vid metallsökning.
Jordar kan magnetiseras, och denna magnetiska egenskap benämns ofta mineralisering. Mineraliseringsgraden varierar beroende på jordtyp. Magnetiseringsprocessen resulterar i reaktiva signaler med egenskaper som liknar de utsända fältsignalerna, utöver den lilla andel resistiva signaler som också alstras. Denna jordegenskap gör att signalerna lätt upptäcks av metalldetektorn, vilket stör och maskerar signalerna från verkliga metallmål.
Mineraliseringsgraden är svag i jordar som bildats relativt nyligen. Jordar som finns på jordens yta har däremot bildats under lång tid och har därför höga mineraliseringsnivåer. Många moderna detektorer erbjuder därför funktioner som markavbalansering (ground balancing) för att kompensera för dessa effekter.
En annan vanlig störningskälla är lysrör. Själva lysrörsbelysningen är dock sällan orsaken till problemen med metalldetektorer. Störningarna uppstår istället främst från defekta lysrörsdon, så kallade ballaster. Luminiscenta material avger strålning inom synligt våglängdsområde som påverkar strålningen mot infraröda mottagare. Samtidigt bär den direkta emissionen från gasurladdningen den modulerade signalen från lampans don. Den infraröda delen av lysrörets optiska spektrum kan därmed påverka de infraröda mottagare som finns i vissa metalldetektorer.
För att uppnå bästa möjliga resultat bör man vara medveten om dessa miljöfaktorer. Att välja en detektor med rätt frekvens, använda markavbalansering i mineraliserad terräng och undvika sökning nära kraftledningar eller defekt belysning kan göra stor skillnad för både djup och träffsäkerhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online