Korrekt avfallshantering är avgörande för både miljön och folkhälsan. Miljöskyddsmyndigheten (EPA) har tagit fram riktlinjer för hur avfall ska hanteras på ett säkert sätt. Felaktig hantering – exempelvis att bränna sopor eller dumpa dem i okontrollerade soptippar – innebär både kort- och långsiktiga risker för människors hälsa och naturen.
En hållbar avfallshantering bör alltid uppmuntra återvinning och omvandling av avfall till energi. De två vanligaste metoderna för att ta hand om avfall är deponering och kontrollerad förbränning. Nedan följer en steg-för-steg-guide för båda metoderna.
Deponier är den vanligaste metoden för avfallshantering. En deponi måste planeras och byggas noggrant för att isolera avfallet från omgivande miljö. Botten ska förses med ett tätskikt, och avfallet ska täckas över varje dag.
Välj en plats som minimerar mängden lakvatten som bildas. Lakvatten är förorenat vatten som läcker från deponin och kan innehålla skadliga ämnen. Marker med lerhaltig jord är idealiska eftersom leran förhindrar att vätskor fritt sipprar ner i marken.
Lägg deponin nära området där avfallet uppstår och samlas in. Det sänker kostnaderna och ökar säkerheten. Bygg däremot aldrig en deponi nära flygplatser, skolor, dricksvattentäkter eller områden som är utsatta för översvämningar.
Sök allmänhetens acceptans genom information och engagemang. Använd pressmeddelanden och transparens för att kommunicera med lokala beslutsfattare och boende. Nya arbetstillfällen och förbättrad folkhälsa kan övertyga omgivningen om deponins fördelar. Donationer till skolor, insamlingar för personer med funktionsnedsättning och lokala städinsatser är exempel på effektivt samhällsengagemang.
Bygg en anläggning i anslutning till deponin för insamling av återvinningsbart material. Anläggningen ska kunna sortera och bearbeta materialet till råvaror, som sedan kan säljas eller användas för att tillverka nya produkter.
Installera tätskikt i botten av en ny deponi innan något avfall läggs dit. Tätskikten kan bestå av syntetiskt material eller lera och hindrar lakvattnet från att läcka ut i omgivningen.
Samla upp och behandla det lakvatten som ansamlas innan det släpps ut i naturen. Perforerade ledningar kan användas för att leda bort vätskan till en reningsanläggning.
Installera ett system som övervakar, samlar upp och eldar den metangas som bildas när bakterier bryter ner avfallet. Metan är en potent växthusgas och får inte släppas ut okontrollerat.
Ta fram en driftmanual med tydliga rutiner för deponin. Manualen ska bland annat beskriva var och hur avfallet ska tippas samt vilka åtgärder som vidtas för att minska miljöriskerna.
Utbilda en ansvarig chef i deponins drift och i manualens innehåll. Begränsa dessutom tillträdet till endast behörig personal och miljömyndigheter av säkerhetsskäl.
Avfall kan även tas om hand genom att brännas vid höga temperaturer. Metoden, som kallas förbränning, kan minska mängden fast avfall med hela 90 procent. Processen utförs ofta i anslutning till befintliga deponiområden.
Eldar avfallet vid hög temperatur med hjälp av olika bränslen för att producera ånga och aska. Trä, växtmaterial och annat biobränsle är vanliga bränslen vid förbränning.
Använd rökgasrengörare och filter för att minska utsläppen av växthusgaser. Filtren fångar fina askpartiklar, medan så kallade scrubbers sprutar vätska över rökgaserna för att neutralisera syrabildande gaser.
Avfallet kan också omvandlas till energi med hjälp av ångdrivna turbiner. Den värmeenergi som uppstår vid förbränningen kan därmed omvandlas till elektricitet.
Bedriv förbränning endast på tomter större än cirka två hektar (5 acres), och aldrig närmare än cirka 15 meter (50 fot) från någon byggnad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online