DDT utvecklades ursprungligen för att bekämpa myggor under kriget, men blev snart världens mest använda bekämpningsmedel. Genom att förorena vattentäkter och tränga in i odlade växter spred sig ämnet genom hela näringsväven. År 1972 förbjöd USA användningen av DDT.
Besprutade grödor äts av så kallade primärkonsumenter – insekter, möss och kaniner – som i sin tur blir byten för rovdjur. När DDT sköljs ner i sjöar och hav förorenar det plankton som fiskar lever på. Fisk som innehållit DDT har visat sig påverka fiskgjusens fertilitet negativt.
DDT i fisk gör också att äggen hos fiskgjuse, örnar och pelikaner får tunnare skal. Skalen spricker lätt och embryona dör. Redan på 1960-talet hade flera rovfågelarter svårt att fortplanta sig. Den vithövdade havsörnen – USA:s nationalfågel – minskade kraftigt trots att arten varit skyddad sedan 1940.
DDT lagras i kroppens fettvävnad och utsöndras inte. Halterna byggs successivt upp – en process som kallas bioackumulering – i takt med att mer av ämnet konsumeras. DDT är dessutom extremt långlivat. Eftersom det finns kvar i djurvävnader och i miljön, och sprids vidare till andra arter via födan, fortsätter det att ta sig in i näringsvävar långt efter att den sista användningen skett.
Koncentrationen av DDT ökar ju högre upp i näringskedjan ämnet hamnar. Växter och insekter innehåller endast små mängder, men eftersom kaniner äter stora mängder växter och småfåglar äter tusentals insekter multipliceras effekten i deras vävnader. Rovfåglar som örnar, vilka äter många kaniner och fåglar, samlar därmed på sig kraftigt förhöjda halter av DDT.
En studie från 1967 i Long Island Sound visade att DDT-halterna hade förstärkts hela 202 368 gånger från det att ämnet lämnades ut i vattnet tills det ackumulerats i fiskätande måsar – ett slående exempel på hur biomagnifikation fungerar i praktiken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online