Målet med jonkromatografi (IC) är att separera ett vattenprov i individuella toppar på ett kromatogram. Varje topp representerar en specifik jon, och toppens yta motsvarar koncentrationen av den jonen i provet. Joner som vanligtvis bestäms med jonkromatografi omfattar anjoner (fluorid, klorid och bromid), katjoner (natrium, kalium och kalcium) samt organiska syror (humussyra, oxalsyra och ättiksyra).
Jonkromatografi mäter koncentrationerna av olika föreningar eller grundämnen som finns i vatten. Varje jon extraheras individuellt av en eluent – en vätska som binder och transporterar joner – och separeras därefter i en kolonn belagd med jonbytande harts. Den tid det tar för en jon att framträda som en topp på kromatogrammet avgör vilken jon det rör sig om. Genom att jämföra retentionstider med kända referensstandarder kan analytikern identifiera och kvantifiera varje jon med hög precision.
Det finns hundratals olika tillämpningar för jonkromatografi, och nya utvecklas ständigt för användning inom miljöövervakning, tillverkningsindustri och livsmedelsbranschen. Analys av dricksvatten och avloppsvatten är vanliga tillämpningar inom miljölaboratorier, medan livsmedelsindustrin använder tekniken vid bland annat vinframställning och mjölkproduktion. Andra viktiga användningsområden är detektering av sprängämnen, bekämpningsmedel och metaller, där metodens höga känslighet gör den särskilt värdefull.
Att driva ett jonkromatografisystem kan liknas vid ett avancerat hemmabiosystem. Det finns ett huvudsystem där separationen sker (teven), en autosampler som matar in proverna (dvd-spelaren) och en dator som styr hela systemet (fjärrkontrollen). Analysernas längd beror på vilken tillämpning och vilken eluent som används. Bestämning av anjoner kan ta upp till 30 minuter per prov, medan katjoner oftast kräver cirka 15 minuter per prov. Med moderna autosamplare kan många prover köras automatiskt i sekvens, vilket ökar laboratoriets kapacitet och effektivitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online