WET-tester: Så mäts toxiciteten i avloppsvatten

Avloppsvatten uppstår genom många olika processer. Produkttillverkning, elproduktion och oljeraffinering genererar alla avloppsvatten som måste avledas på rätt sätt för att inte orsaka skada. Anläggningar får avleda sitt avloppsvatten till kanaler, floder, vikar eller direkt till havet – förutsatt att vattnet inte är giftigt. Den amerikanska miljömyndigheten EPA övervakar toxiciteten genom så kallade WET-tester (Whole Effluent Toxicity), som administreras inom ramen för NPDES-programmet (National Pollutant Discharge Elimination System).

Syftet med WET-tester

WET definieras som ”den samlade toxiska effekten på vattenlevande organismer från samtliga föroreningar som finns i utsläppsvattnet”. Testerna används för flera olika ändamål:

• Att fastställa acceptabla gränsvärden för utsläpp av avloppsvatten enligt NPDES-tillstånd.
• Att kontrollera att anläggningar följer gällande NPDES-gränser.
• Att identifiera vilka komponenter i utsläppsvattnet som är mest giftiga.
• Att ta fram planer för att minska toxiciteten.
• Att jämföra effektiviteten hos olika tekniker för rening av avloppsvatten.

Procedur vid testningen

WET-tester genomförs i laboratorium. Vattenlevande organismer utsätts för minst fem prover av en anläggnings utsläppsvatten samt ett kontrollprov från det mottagande vattendraget, som är fritt från utsläppsföroreningar. Exponeringen pågår under en bestämd tid på mellan 24 och 96 timmar.

Vilka organismer som används väljs utifrån studier från 1960- och 1970-talen, i vilka nyckelarter för sötvatten- och marina system identifierades. I vissa tester tillbringar organismerna hela tiden i utsläppsvattnet, medan de i andra flyttas periodvis till kontrollvatten för att simulera naturliga strömförhållanden. Utformningen av varje WET-test anpassas efter platsens specifika förhållanden och de föroreningar som finns i utsläppsvattnet.

Hur toxiciteten definieras

Toxicitet definieras på olika sätt beroende på studiens utformning. En definition är den procentuella koncentrationen av utsläppsvatten som är dödlig för 50 procent av testorganismerna inom 24 till 96 timmar. En annan definition är den högsta koncentration där överlevnaden inte skiljer sig statistiskt signifikant från kontrollprovet. För att ett test ska anses giltigt måste överlevnadsgraden i kontrollprovet uppgå till minst 90 procent.

Kronisk toxicitet är ytterligare en parameter som mäts. Den avgör vid vilka koncentrationer normal reproduktion av arterna möjliggörs i det mottagande vattnet, men bygger ofta på äldre studier.

Faktorer som påverkar testresultatet

Kvaliteten på ett WET-test påverkas av flera faktorer:

• Laboratoriepersonalens kompetens och skicklighet.
• Testorganismernas ålder, kondition och känslighet.
• Kvaliteten på det spädvatten som används.
• Kontroll av temperaturen under testet.
• Mängden och kvaliteten på födan som organismerna får under testet.
• Vilka arter som väljs för testet.
• Halten löst syre i vattnet under laboratorieförhållanden.
• Antalet organismer vid varje koncentrationsnivå – det optimala antalet är 20 fiskar per nivå.

Tillstånd och regelverk

NPDES-tillstånd upprättas utifrån resultaten av WET-testerna. I dessa tillstånd anges gränsvärden för föroreningar i utsläppsvattnet för att undvika toxicitet för organismer i det mottagande vattnet. Anläggningar måste uppfylla kraven genom att behandla sitt avloppsvatten upp till gällande standard innan det släpps ut i USA:s farbara vatten. Vid överträdelser utfärdas ekonomiska påföljder.

NPDES-programmet är ett av flera program för rent vatten. Ett kompletterande verktyg är TMDL-politiken (Total Maximum Daily Load), där alla tillståndsgivna utsläpp beräknas samlat för att bedöma den samlade påverkan på ett helt avrinningsområde.