Asbest är en naturlig mineralfiber med egenskaper som ger styrka, isolering och brandmotstånd åt byggnadsmaterial som fasadbeklädnad, takmaterial, isolering och plattor. Materialet användes flitigt fram till förbudet 1977, och i många äldre hus och byggnader finns asbest fortfarande kvar någonstans. Det blir dock bara farligt om asbestmaterialet skadas och börjar släppa ut fibrer som kan andas in – fibrer som utgör både miljömässiga och hälsomässiga risker.
Det finns två typer av asbest som har använts inom byggbranschen. Icke friabel asbest kan inte krossas för hand och sönderfaller därför inte till farliga fibrer. Exempel är asbestcement, takskivor, fasadpaneler och golvplattor. Lämnas materialet orört betraktas det generellt som en låg risk för hälsa och miljö. Slipar man dock ett asbesthaltigt golv eller krossar cement med tunga maskiner uppstår hälsorisker. Produkter som innehåller asbest ska aldrig krossas eller pulveriseras utan rätt skyddsåtgärder.
Friabel asbest utgör den största hälsorisken. Det är material som kan krossas till pulver med bara handen. Det återfinns ofta i isoleringsmaterial och var en vanlig tillsats i strukturfärger och spackelmassor före förbudet.
Sanering, hantering, transport och deponering av asbest regleras av både statliga och federala lagar. Innan en sanering påbörjas måste entreprenören genomföra en visuell besiktning och skicka prover till laboratorium för analys.
Dessutom krävs att myndigheterna underrättas skriftligt om avsikten att utföra asbestborttagning. Företag som bryter mot lagarna riskerar höga böter, och vid grov vårdslöshet kan företagets ledning i värsta fall dömas till fängelse.
Privata fastighetsägare omfattas inte av exakt samma krav, men den som ignorerar en möjlig asbestrisk under renovering utsätter sin familj för livshotande konsekvenser – och riskerar dessutom juridiskt ansvar. Större som mindre reparationer bör alltid lämnas till utbildade yrkesmän.
Arbetarna ska vara utbildade i saneringsteknik och ha adekvat tillsyn. Alla i området måste bära fullgod skyddsutrustning, inklusive dammmask och handskar, och personalen måste arbeta så att så lite som möjligt av asbestdamm och fibrer sprids i luften. Arbetsområdet bör avspärras så att obehöriga utan skyddsutrustning inte kan ta sig in. Möbler ska tas bort från området om möjligt, eller annars täckas ordentligt.
Det mest effektiva sättet att minimera damm är att blöta ner området och använda specialutrustning för att avlägsna spillet. Vanligen används sprejare som fuktar ytan med vattendimma, följt av efterbehandling med våta moppar, svampar eller trasor. Ytan kan även dammsugas försiktigt med en HEPA-dammsugare (high efficiency particulate air) med särskilt filter.
Asbestavfallet, arbetarnas ytterkläder och allt engångsmaterial, exempelvis svampar, ska förslutas i lufttäta omslag, påsar eller behållare och kasseras på rätt sätt. När arbetet är klart får ingen damm synas i området, och luften ska testas ren innan människor får återvända.
Även deponeringen av asbest styrs av lagar. När avfallet förslutits i en lufttät behållare ska det transporteras till en licensierad deponeringsanläggning av en förare som är utbildad i hantering av farligt avfall. I varje led måste hänsyn tas till arbetarnas och omgivningens hälsa och säkerhet.
Asbestsanering kan bli kostsam, men det finns alternativ. De flesta asbestprodukter förblir stabila och utgör inget hot så länge de inte skadas. EPA (den amerikanska miljöskyddsmyndigheten) rekommenderar att man i stället för att byta ut gamla golvbeläggningar täcker över dem. De flesta golvbeläggningar kan monteras ovanpå befintligt material, även nytt kakel. Att täcka över asbestmaterial innebär betydligt lägre risk för giftexponering än att ta bort dem.
Kontakta alltid din lokala myndighet eller en certifierad saneringsentreprenör innan du påbörjar arbete som kan röra asbest – reglerna och rekommendationerna kan skilja sig åt mellan olika länder och regioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online