Att dumpa giftigt avfall i vatten är något de flesta förknippar med svunna tider – tiden före Clean Water Act, Superfund-saneringar och övergrepp av Love Canal-typ. Tyvärr pågår det fortfarande, nästan 40 år senare, en omfattande dumpning – och mycket av den är dessutom helt laglig. På grund av ändrade definitioner av centrala begrepp i Clean Water Act kan många företag dumpa avfall utan påföljd i källvatten och sjöar.
Clean Water Act stiftades 1972 som en del av en bredare rörelse för bevarande av natur och miljö, som även omfattade Clean Air Act, Endangered Species Act samt inrättandet av Environmental Protection Agency (EPA), som fick i uppdrag att verkställa lagarna. Lagen gjorde det straffbart att förorena ytvatten och att medvetet låta förorenat dagvatten rinna ut i skyddade vatten. Den fokuserade också på att återställa och bibehålla den ekologiska integriteten hos skyddade vattendrag.
Giftigt avfall som dumpas i vatten kommer från en lång rad källor: gruvor, kraftverk, fabriker, raffinaderier, jordbruk, pappersbruk, sjukhus och laboratorier, bilverkstäder, reningsverk och byggarbetsplatser. Avfallet kan innehålla patogener, radioaktivt material, tungmetaller och kemikalier. Dessa gifter kan skada ekosystem samt skada eller döda livsviktiga växter, fiskar och djur.
Många av gifterna har också allvarliga effekter på människors hälsa, bland annat fosterskador, neurologiska skador och cancer. De tas upp i kroppen när man dricker eller badar i förorenat vatten, eller när man äter fisk som levt i det förorenade vattnet. Vissa ämnen, som arsenik, kvicksilver och bly, ansamlas i kroppen över tid tills de når toxiska nivåer.
Insamling, transport, bortskaffande och lagring av giftigt avfall är strikt reglerat och kräver omfattande säkerhetsåtgärder. Avfallet bränns, återvinns eller lagras på särskilt anvisade deponier för farligt avfall – till betydande kostnad för industrin. Många företag bedömer dock att det är billigare att helt enkelt dumpa avfallet i ett vattendrag och betala böter om de blir upptäckta.
Enligt New York Times bröt Allegheny Energys kraftverk Hatfield's Ferry i sydvästra Pennsylvania mot Clean Water Act 33 gånger mellan 2006 och början av 2010. Företaget betalade sammanlagt mindre än 26 000 dollar i böter för dessa överträdelser – samtidigt som det tjänade 1,1 miljarder dollar under samma period.
Beslut från USA:s högsta domstol under 2000-talet har urholkat Clean Water Acts syfte genom att omdefiniera vilka vattendrag lagen omfattar samt vad som räknas som "fyllnadsmaterial". Lagstiftning som antogs under Bush-administrationen tog bort allt icke-navigerbart vatten från skyddet, vilket öppnade upp alla mindre vattendrag – bäckar, åar, dammar och våtmarker – för laglig dumpning utan tillstånd.
Det finns inga begränsningar för icke-navigerbara vattendrag som ingår i avrinningsområdet, alltså källvattnet, till större vattendrag och dricksvattentäkter. Enligt EPA är dessa undantagna vatten dricksvattenkällor för cirka 117 miljoner amerikaner.
I ett beslut från 2009 förlitade sig högsta domstolen på ett internt EPA-memo från Bush-era, vilket vidgade definitionen av "fyllnadsmaterial" som lagligt får dumpas i vatten till att även omfatta slam och slurry innehållande tungmetaller och andra giftiga föreningar.
Under tio år framåt kommer guldgruvbolaget Coeur Alaska att lagligt dumpa cirka 210 000 gallon (nästan 800 000 liter) slamhaltigt avloppsvatten i Lower Slate Lake i Alaska. Miljövänner varnar för att fisk och annat vattenlevande liv i sjön kommer att dö innan dumpningsperioden är slut, och att kvicksilvret från slurrien kommer att ansamlas i lokal fauna. Domslutet kommer dessutom att få konsekvenser för andra fall i Alaska samt i gruvregionerna i Appalacherna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online