Mycorrhiza är det symbiotiska samspel som uppstår mellan en svamps mycel (de trådformiga hyferna) och rötterna hos en fröväxt. Fossila fynd av uråldriga landväxters rötter visar att mykorrhiza har funnits i hundratals miljoner år. Kunskapen om mykorrhiza hjälper oss att förstå mikromiljöernas kraftfulla betydelse samt mutualismen – det ömsesidigt gynnsamma förhållandet mellan olika organismer. Forskarsamhället uppskattar att så många som 80 procent av alla kända växtarter, över 10 000 stycken, är mykorrhizabildande.
Forskare har starka belägg för att växterna i sin primitiva form utvecklades tack vare en symbios mellan svampar och roliknande strukturer, vilket gjorde det möjligt för dem att ta upp både näring och vatten från marken. Landväxter och fleråriga växter var beroende av denna symbios för att överleva, medan vissa arter – exempelvis många ogräs – bildar mutualism utan att vara helt beroende av den. Mindre växter som vattenväxter, ettåriga ogräs och epifyter saknar däremot i regel mykorrhiza helt.
Mycorrhiza indelas grovt i tre huvudgrupper: ektomykorrhiza, ericoid mykorrhiza och vesikulär-arbuskulär mykorrhiza. Även om de skiljer sig åt i strukturella detaljer har samtliga grupper likartade funktioner.
När svampen koloniserat värdrotsens bark växer dess trådar ut allt från några centimeter upp till en meter ut i jorden. Där absorberar den vatten och näringsämnen som den sedan för vidare till värdväxten. Svampen utnyttjar därmed en betydligt större jordvolym till lägre energikostnad än vad rötterna klarar på egen hand. Många mykorrhizasvampar producerar dessutom extracellulära enzymer och organiska syror som löser ut fosfor och zink från lerpartiklar. Mykorrhizasvampar är därför fysiologiskt kapabla att återcirkulera näringsämnen i ekosystemet.
Mycorrhizala förökningsenheter styr växtsamhällenas succession, från tidiga stadier fram till stabila klimaxsamhällen med toleranta växtarter. Efter katastrofer som brand eller jorderosion, vilka drastiskt minskar mängden mykorrhizasvampar i marken, får växterna svårt att etablera sig. Det är väl belagt att friska och livskraftiga växter behöver en rik mångfald av mykorrhizasvampar i sin närmiljö.
Varje typ av mykorrhizasvamp har sina unika egenskaper. Vissa är särskilt effektiva på att frigöra näringsämnen som är bundna i organiskt material, andra kan bilda antibiotika som reglerar tillväxten, medan ytterligare andra är mest aktiva under vissa perioder av året. Mykorrhizasvampar har utvecklats under extremt lång tid och kännetecknar blomstrande, fungerande ekosystem. Minskar mångfalden av dessa svampar på grund av yttre faktorer, förlorar även ekosystemen sin motståndskraft och förmåga att återhämta sig.
Inokulering innebär att man medvetet tillför mikroorganismer till en levande organism eller ett växande medium. Inom fruktodlingar, plantskolor och kontrollerade odlingsmiljöer har mykorrhizainokulering visat goda resultat – behandlade växter uppvisar tydligt högre produktivitet och bättre överlevnad. Tekniken används idag i ökande grad inom ekologisk odling, skogsförädling och restaurering av skadad mark.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online