Aska från kolförbränning är den avfallsprodukt som uppstår vid koleldade kraftverk när kolet bränns för att producera el. Kolaska kan faktiskt vara mer radioaktivt än kärnavfall, men den är undantagen från regelverket för farligt avfall eftersom den klassificeras som gruvavfall. Samtliga avfallsprodukter från kolhanteras enligt EPA:s del D-regler (Subtitle D) för icke-farligt fast avfall, vilket ger delstaterna och lokala myndigheter befogenhet att övervaka bortskaffandet.
Resource Conservation and Recovery Act (RCRA) från 1976 reglerar både farligt och icke-farligt avfall för att förhindra ansamlingar som kan hota människors hälsa och miljön. År 1980 antog kongressen tilläggen till lagen om fast avfallshantering (Solid Waste Disposal Act Amendments) i RCRA. Vid den tidpunkten undantogs vissa typer av gruvavfall från reglerna för farligt avfall, eftersom avfallet bedömdes ha stor volym men utgöra låg risk.
Tilläggen från 1980, även kända som Bevill-undantaget, klassificerade allt material som härrör från utvinning, anrikning och bearbetning av malmer och mineraler som icke-farligt. Motiveringen var att föroreningarna i praktiken redan avlägsnats genom bearbetningen, vilket gjorde avfallet lågriskigt. Som ett resultat omfattas tjugo typer av gruvavfall – däribland produkter från kolförbränning – inte av definitionen för farligt avfall, utan i stället av definitionen för fast avfall.
Inkonsekvenser mellan regelverken RCRA och SDWA skapar hinder för en säker hantering av gruvavfall. I teorin var RCRA utformat för att främja återvinning och återanvändning av material ur avfallet. Gruvavfall ansågs särskilt värdefullt tack vare sin stora volym och sitt residuala mineralinnehåll. När det gäller kol kan resterna användas för att tillverka cement till byggnader och vägar, vilket minskar de koldioxidutsläpp som annars uppstår när cement produceras med traditionella metoder. I verkligheten sker återvinning och återanvändning dock sällan, på grund av de höga transportkostnader som följer med att frakta avfallet för omprocessering. Avfallet ligger därför kvar vid kraftverken betydligt längre än vad regelverket ursprungligen var tänkt.
RCRA del D fastställde minimistandarder för deponering av kolaska, vilka kräver att avfallet hanteras på deponier eller ytmagasin på lämpliga platser, avgjorda genom en hydrogeologisk undersökning innan byggnation påbörjas. Ett tätskikt med insamling av lakvatten och kontroll av dagvatten måste installeras, liksom grundvattenövervakning, åtgärdsplaner samt planer för stängning och efterbehandling. Magasinens konstruktionsmässiga integritet måste dessutom demonstreras under både byggnation och drift.
Alla delstater utfärdar flera olika tillstånd för hantering av kolaska, bland annat sådana som reglerar placering, konstruktion och drift av magasin, användning av tätskikt, damsäkerhet samt utsläpp av föroreningar till vatten. Enligt en EPA-rapport som togs fram tillsammans med energidepartementet, "Coal Combustion Waste Management at Landfills and Surface Impoundments, 1994–2004", utfärdar vissa delstater tillstånden via sina avdelningar för fast avfallshantering, medan andra använder sig av det nationella systemet för eliminering av förorenande utsläpp (NPDES). Varje avdelning har olika prioriteringar, vilket speglas i de tillstånd som utfärdas.
När RCRA skrevs var intentionen att återvinningsbart avfall skulle omarbetas och återanvändas som värdefulla material. Verkligheten har dock skapat en regulatorisk mardröm när det gäller lagring, bortskaffande och transport av farligt och fast avfall. Alla dessa processer kräver specialiserade och kostsamma ingenjörstekniska lösningar. Ur ett affärsperspektiv är det ofta mer effektivt att lagra avfallet på plats än att transportera det för omprocessering. I takt med att mer kolaskavfall lagras på plats ansamlas allt mer avfall, vilket belastar magasinskonstruktionerna och kan leda till katastrofala haverier. Av den anledningen förväntas EPA gå över till att direktreglera kolaska inom en snar framtid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online