Smog är en form av luftförorening som bildas genom en kombination av fotokemiska föroreningar och rök. Ordet "smog" härstammar från engelskans "smoke" (rök) och "fog" (dimma), men dimma är inte alltid en beståndsdel, även om det kan förekomma. Smog kan ibland bilda en synlig dis som försämrar sikten och orsakar ögonirritation samt andningsproblem.
Trots att regeringar världen över arbetar aktivt för att begränsa problemet är smog fortfarande ett stort bekymmer för städer i hela industrialiserade världen. Det finns två grundläggande typer av smog: svavelhaltig smog och fotokemisk smog. Varje typ har sina egna orsaker och effekter, liksom olika metoder för att hålla luften ren.
Svavelhaltig smog (även kallad vintersmog eller Londonsmog) upptäcktes första gången i London under den industriella revolutionen. Denna typ av smog är en blandning av svaveldioxid och rök som fångas in av dimma över städer under vintermånaderna. Under den industriella revolutionen använde hushållen främst kol för matlagning och uppvärmning, vilket täppte till luften med svavelhaltig rök. Dessutom saknades vid den tiden lagar som reglerade spridningen av föroreningar från fabriker. Strängare utsläppsregler och modern teknik har gjort att svavelhaltig smog inte längre är lika utbredd.
En välkänd egenskap hos svavelhaltig smog var dess täta, mörka dis som kraftigt försämrade sikten i industristäder under 1700-talet och tidigt 1800-tal. Svavelhaltig smog i London växte ofta så tjock att det var svårt eller rent av omöjligt att se över gatan vissa dagar. Effekterna på befolkningens hälsa är väl dokumenterade, med fall av astma, emfysem, bronkit och allvarliga lunginfektioner under denna period.
År 1952, när bilar hade blivit vanliga i staden och därmed ytterligare försämrade luftkvaliteten, ledde en fem dagar lång episod av svavelhaltig smog till fler än 4 000 dödsfall i London.
Tragedin 1952 fick Storbritannien att införa Clean Air Act 1956. Lagen flyttade fabriker från stadscentrum till mindre tätbefolkade områden och införde höga fabriksskorstenar för bättre spridning av föroreningar. Den etablerade även rökfria zoner där endast rökfria bränslen fick eldas och introducerade renare bränslen som gas, el och renare kol för hushållsbruk. Senare gav Clean Air Act 1963 i USA miljömyndigheten EPA befogenhet att sätta gränsvärden för vissa luftföroreningar och begränsa utsläpp från industrier som stålverk och kraftverk.
Större delen av dagens smog är fotokemisk smog (även kallad sommarsmog eller Los Angeles-smog). Den orsakas av solljusets reaktion med föroreningar som kväveoxider och kolväten. Fotokemisk smog kan drabba alla större städer, men framför allt de med varmt och torrt klimat, där den kemiska reaktion som bildar ozongas är mest sannolik att inträffa. Problemet förvärras ofta i städer som omges av kullar eller berg, där luftcirkulationen är sämre.
Fotokemisk smog skapar ofta ett vitt eller brunaktigt dis, som vanligtvis är som mest märkbart under morgontimmarna. Rent fysiskt orsakar den huvudvärk, ögonirritation, hosta, pipande andning och nedsatt lungfunktion. Den bryter dessutom ner tyger och gummi samt skadar växter.
Eftersom de skadliga gaserna från fotokemisk smog släpps ut direkt i atmosfären är de svårare att kontrollera än föroreningarna från svavelhaltig smog. Ett sätt är att begränsa fordonsutsläpp genom användning av katalysatorer och renare bränslen. Industriutsläpp regleras också av myndigheter världen över, även om flera miljöorganisationer anser att strängare regelverk behöver införas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online