Program för avfallshantering i större stadsområden i utvecklingsländer får alltmer uppmärksamhet i takt med att städer förskönas för turismens och utländska investeringars skull. Mindre städer drabbas dock ofta av bristande finansiering, planering eller kvalificerad ledning av ett hållbart program. Oavsett plats eller stadsstorlek innebär avsaknaden av ett fungerande system både miljö- och hälsorisker för det lokala samhället.
På grund av de höga kostnaderna för avfallshantering förlitar sig många platser i utvecklingsländer på extern finansiering och stöd. Enligt Hisashi Ogawa, i rapporten Sustainable Solid Waste Management in Developing Countries, är många samarbetsprojekt inom avfallshantering inte hållbara när externa organisationer drar sig ur. Avfallshantering är kostsam och genererar sällan någon inkomst. Dessutom initierar externa aktörer ofta program som fungerar i deras hemländer men som saknar anpassning till lokala förhållanden. Donerade insamlingsfordon är exempelvis ofta för stora för de smala gatorna i vissa stadsområden. Framför allt förbigås enkla program baserade på mänsklig arbetskraft – trots att de skulle passa utvecklingsländer bättre – till förmån för dyra, mekaniserade insamlingssystem som ger goda resultat i mer välbärgade länder.
Bristen på grund- och vidareutbildning i outvecklade länder är ett stort problem som många experter, däribland Ogawa, har uppmärksammat. När sopbilarna går sönder saknas det inte bara reservdelar, utan även utbildad personal som kan utföra korrekta reparationer. De flesta mindre stadsområden saknar dessutom kvalificerade personer som kan övervaka en säker hantering av avfallsprogrammet. Att utbilda lokalbefolkningen i kompostering och dess fördelar för jordförbättring skulle minska mängden biomassa på soptipparna, oavsett om komposteringen sker på individuell eller kommunal nivå.
En kontrollerad deponi är planerad, ordentligt förberedd och hanteras så att farliga kemikalier inte lakar ut i grundvattnet. Geoteknikern David J. Kerkes noterar att en deponi kräver cirka 60 centimeter komprimerad lera under ett noggrant fogat, vattentätt och icke-nedbrytbart tätskikt. En deponi är också utformad för att samla upp lakvatten – en farlig vätska – och låta det avdunsta på kontrollerat sätt. De flesta avfallsplatser i utvecklingsländer är däremot oplanerade soptippar som även tar emot farligt avfall, inklusive fekalt material. Metan- och kolmonoxidgaser bildas på dessa platser och utgör allvarliga hälso- och säkerhetsrisker för närliggande boende. En korrekt anlagd deponi är bättre rustad att fånga upp gaserna och till och med omvandla metan till bränsle.
Tyvärr växer kåkstäder upp runt och ovanpå soptippar, där människor i fattigdom samlar material för att bygga enkla bostäder, sorterar återanvändbara föremål och återvinningsbart material att sälja för sin försörjning, och till och med söker efter mat. Sopålare försvårar sophämtningen i stadsområden när de sorterar bland soporna, ofta genom att välta kärl och sprida det de inte kan använda. Kommunala återvinningsprogram är sällan ekonomiskt hållbara i de fattigaste regionerna. Ett program som utbildar sopålare i säkerhet och uppmuntrar försäljning av återvinningsbart material kan dock lösa flera av de avfallsproblem som utvecklingsländer står inför.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online