Solljus, naturliga mineraler och naturgaser avger alla låga doser strålning varje dag. Den mänskliga kroppen är utformad som ett självreparerande system som klarar av att stå emot dessa naturliga faktorer. Men när strålmängden överskrider en viss gräns kan kroppen börja brytas ned, om den inte lyckas reparera de skadade vävnaderna.
Strålning delas in i två huvudkategorier: joniserande och icke-joniserande strålning. Icke-joniserande strålning är den typ som förekommer i naturliga strålkällor. Atomerna i dessa vågor är relativt stabila och orsakar ringa eller ingen skada alls på levande vävnad.
Joniserande strålning består däremot av instabila atomer, vars atomstrukturer har förändrats. Instabila atomer saknar elektroner, protoner eller neutroner – eller har överskott av dem. När dessa atomer kommer i kontakt med levande celler försöker de ersätta saknade partiklar eller bli av med överskottspartiklar. I processen stör de de atomstrukturer som finns inuti cellerna, vilket kan leda till allvarliga biologiska skador.
Friska celler styrs av specifika biokemiska processer som upprätthåller cellens liv och funktion. När dessa strukturer förändras av strålning kan cellens funktion brytas samman. De mest allvarliga skadorna uppstår när en cells DNA-molekyler förändras eller görs instabila.
DNA-molekylen ansvarar både för att reparera skadade cellstrukturer och för celldelning och reproduktion. Om dessa molekyler drabbas av permanenta skador kan varje försök att reparera eller föröka cellen försvaga den, mutera den eller till och med döda den.
Akuta stråldoser är välkända för att kunna orsaka cancerframkallande cellmutationer. Kärnreaktorolyckan i Tjernobyl, Ukraina, år 1986 ledde exempelvis till cancerutveckling hos många av dem som exponerades. Symtomen efter akut exponering kan leda till tillstånd som kallas akut strålsyndrom.
Skadans omfattning beror på om hela kroppen utsatts för strålningen eller endast en del av den. Vid helkroppsexponering finns det en sannolikhet på cirka 50 procent att personen avlider kort efter exponeringen. Vid partiell exponering avgör stråldosens storlek och personens allmänna hälsa hur svåra symtomen blir.
Människor utsätts dagligen för lågdosexponering från naturliga strålkällor, men dessa anses inte vara tillräckligt kraftfulla för att orsaka cellmutationer. Naturliga källor omfattar bland annat solljus, radongas och uran. Dessa källor avger strålning i kroniska doser, det vill säga under långa tidsperioder.
Ingen uppenbar skada orsakas eftersom doserna är tillräckligt låga för att kroppen ska kunna reparera sig själv och fungera normalt. Även om kroniska doser betraktas som en exponering med låg risk, vet man ännu inte med säkerhet om eventuella försenade långtidseffekter kan uppstå.
Symtomen på strålexponering varierar beroende på dosens storlek. Doser på 100 rad eller mer påverkar de organ som ansvarar för kroppens blodproduktion – bland annat benmärgen, mjälten och lymfvävnaden. Trötthet, infektioner, inre blödningar och minskat antal vita blodkroppar är vanliga symtom vid denna nivå.
Doser på 1 000 rad eller mer påverkar dessutom organ i mag-tarmkanalen, såsom magsäcken och tarmarna. Uttorkning, blödande sår, illamående, kräkningar och ett kraftigt sjunket antal vita blodkroppar är typiska symtom vid så höga doser. De allvarligaste – och dödligaste – strålexponeringarna ger skador på centrala nervsystemet. När nervceller skadas riskerar flera av kroppens livsviktiga processer att svikta samtidigt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online