Resource Conservation and Recovery Act (RCRA) är en omfattande amerikansk lagstiftning som skyddar miljön genom att reglera både farligt och ofarligt fast avfall. Anläggningar som behandlar, lagrar eller kasserar farligt avfall måste ha giltigt tillstånd och följa RCRA:s bestämmelser. Sådana anläggningar kallas behandlings-, lagrings- och kasseringsanläggningar (TSDF) eller anläggningar för hantering av farligt avfall. Producenter av farligt avfall räknas som TSDF om de behandlar eller kasserar sitt eget avfall, liksom producenter som förvarar sitt farliga avfall på plats i mer än tre månader.
Eftersom ingen enskild teknik eller metod passar all typ av avfall är behandlings-, lagrings- och kasseringsmetoderna lika mångsidiga som det farliga avfallet självt. TSDF-anläggningar som erbjuder ett brett utbud av alternativ kan därför ta emot ett större antal olika avfallstyper.
Behandling av farligt avfall innebär att avfallets fysikaliska, kemiska eller biologiska egenskaper förändras för att göra det mindre skadligt. Vissa behandlingsmetoder gör avfallet säkrare att lagra, transportera eller kassera, medan andra utvinner resurser eller energi ur avfallet under processen. Förbränning är en metod som förstör farliga komponenter samtidigt som avfallets volym minskar. Pannor och industriella ugnar utnyttjar energin från avfallsförbränning. Kemiska behandlingar som oxidation och neutralisering stabiliserar avfallet, minskar dess korrosivitet eller gör det mindre giftigt. Vid markbehandling sprids det farliga avfallet på markytan, där solljus och jordmikrober bryter ner de farliga komponenterna.
Tillfällig förvaring av farligt avfall kan ske i portabla behållare, stationära tankar, inneslutningsbyggnader, öppna avfallshögar, ytmagasin eller andra lagringssystem. Avfallshögar och ytmagasin, såsom uppsamlingsdammar och sedimenteringsbassänger, måste vara utrustade med ett beständigt tätskiktssystem som hindrar farliga ämnen från att förorena underliggande jord och grundvatten.
Deponier för farligt avfall måste omsluta avfallet på permanent basis utan att föroreningar släpps ut till miljön. De tar endast emot icke-flytande avfall och använder åtgärder för att upptäcka och förebygga vindspridning, läckage av lakvatten samt ytavrinning. Drift och övervakning av platsen måste fortsätta även efter att anläggningen har stängts permanent.
Underjordiska kasseringsmetoder omfattar nedgrävning i en geologisk förvaringsplats, exempelvis en underjordisk gruva eller grotta, ett saltlager eller en saltkupol. En annan vanlig metod för flytande farligt avfall är djupinjektion, där avfallet pumpas långt ner under jorden genom en brunn. Underjordisk injicering får inte förorena dricksvattenmagasin eller utlösa jordbävningar. På 1960-talet ledde djupinjektion av farligt avfall från tillverkningen av kemiska stridsmedel vid Rocky Mountain Arsenal nära Denver i Colorado till ökad seismisk aktivitet i Denverområdet. Det pressade flytande avfallet tvingade isär förkastningsytor och möjliggjorde att de glidit förbi varandra, vilket orsakade jordbävningar.
Ägare till TSDF-anläggningar måste placera sina anläggningar på ett sätt som tar hänsyn till det omgivande samhället och miljön. Genom tillstånd, dokumentation och regelbundet rapporterande måste de redovisa efterlevnad av gällande föreskrifter. Under drift måste anläggningarna kontrollera sina luftutsläpp och undvika att påverka jord och grundvatten. Grundvattenövervakningsbrunnar och provtagningsprogram ger möjlighet att upptäcka föroreningar i tid. Vid ett utsläpp till miljön måste anläggningen undersöka händelsen och sanera eventuell förorening av jord eller grundvatten. När verksamheten upphör måste anläggningen stängas på ett sätt som eliminerar alla framtida hot mot människors hälsa och miljön. Övervakning efter stängningen eller annan löpande hantering är ofta nödvändig. Ägarna måste dessutom ställa ekonomisk garanti för att de har resurser att stänga anläggningen eller hantera nödsituationer vid ett utsläpp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online