Butaneldare används dagligen för att tända ljus, lägereldar, grillar och cigaretter, och finns i princip i varje närbutik eller apotek. Trots att de ser enkla ut vid första anblicken döljer sig ett noggrant konstruerat system av samverkande delar bakom den lilla lågan som vi alla förlitar oss på.
Gnisthjulet gör precis vad namnet antyder. När användaren vrider det mot flintan uppstår friktion som skapar en gnista. Gnistan tänder sedan den butangas som strömmar ut ur munstycket, och lågan är ett faktum.
Den del som utåt syns som en knapp på eldarens sida kallas internt för gaffel. Tillsammans med gaffelfjädern styr den öppnandet och stängandet av munstyckets ventil. När knappen trycks ned lyfts gaffeln upp. Under knappen sitter gaffelfjädern, som ger balans och återfjädring åt hela systemet. När gaffeln befinner sig i tändläge släpper munstyckets ventil ut butangas mot gnisthjulet – och lågan uppstår.
Eldarens kropp tillverkas vanligtvis av hård plast och fungerar samtidigt som bränsletank. Här förvaras den flytande butanen under tryck tills den behövs.
Ventilen sitter under munstycket och gaffeln och fungerar som en tunnel från bränsletanken i kroppen hela vägen upp genom flammsystemet. Denna väg gör det möjligt för butangasen att strömma in i munstycket, vidare upp genom gaffeln och ut genom eldarens huva.
Det metalliska vindskyddet, eller locket, skyddar gasströmmen från vinden, sköldar användarens hand från värmen och hjälper till att hålla lågan stabil även i blåsigt väder.
Nästa gång du tänder din eldare vet du alltså exakt vilka mekanismer som samverkar bakom den lilla lågan – från gnisthjulets friktion till ventilen som reglerar gasflödet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online