Våra liv sammanflätas med jordens hav på många olika sätt. Familjer semestrar vid kusterna, vi simmar, fiskar och badar – och vi äter fisken som lever i vattnet. Att förstå vad havsvatten egentligen innehåller är därför både intressant och viktigt.
Salter utgör en stor del av havets kemiska sammansättning. Dricker man stora mängder havsvatten tvingas kroppen hantera en saltkoncentration som ligger långt ifrån vad kroppens celler tål, vilket leder till skador. Fascinerande nog har forskare visat att havens saltkoncentration varit i princip konstant under de senaste 1,5 miljarderna år.
Haven består av en mängd olika grundämnen, där väte och syre tillsammans bildar själva vattnet (H₂O). Men den största delen av de lösta ämnena utgörs av olika salter. Sex joner står tillsammans för cirka 99 procent av allt salt i havsvatten:
Den återstående knappt en procenten består av andra salter och spårämnen.
Salthalten, eller saliniteten, är som högst i varma tropiska ytvatten – till exempel nära ekvatorn och i Atlanten mellan USA och Nordafrika. Orsaken är att avdunstningen överstiger nederbörden i dessa områden, vilket koncentrerar saltet i vattnet. Salthalten är däremot lägre där stora mängder sötvatten rinner ut från floder, framför allt utanför Nordamerikas och Asiens kuster.
Ett anmärkningsvärt vetenskapligt faktum är att samtliga naturligt förekommande grundämnen har påvisats i havsvatten. Vissa av dem, som guld, järn, bly och protaktinium, förekommer dock endast i ytterst små koncentrationer. Grundämnena kommer bland annat från vittringen av magmatiska bergarter på landytan, som floderna transporterar ut till havet, samt från material djupt nere i jorden som långsamt arbetar sig upp mot ytan över enorma tidsspann.
Koncentrationerna av gaser och näringsämnen varierar både geografiskt och med djupet, oftast beroende på att organismer tar upp och avger dem. Fotosyntesen hos växtplankton bidrar med syre till vattnet. Syre avdunstar samtidigt vid ytan och förbrukas genom andningen hos marina djur strax under ytan. Koldioxid ingår i samma kretslopp: den tas upp vid fotosyntes och avges vid andning, och kan liksom syret även läcka ut till atmosfären.
De viktigaste näringsämnena i havsvatten är nitrat, fosfat och silikat. De fungerar som ett slags gödningsmedel för växterna under vattenytan och finns i högre koncentrationer på större djup. När växt- och djurrester sjunker ner mot djupare vatten och bryts ned tillförs näringsämnena kontinuerligt. Nedbrytningen av havets varelser, som till exempel sjöstjärnor, bidrar alltså med precis de näringsämnen som det marina ekosystemet behöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online