Sedan 1700-talet har innovativa konstruktörer arbetat för att möta allmänhetens längtan efter njutningsfulla åkturer – samtidigt som de gör dem så säkra som möjligt. Med hjälp av tillgänglig teknik och tillämpad fysik har konstruktörerna av berg- och dalbanor förvandlat det som en gång var en enkel kälkåkning till en konkurrensutsatt underhållningsindustri. I takt med att åkturena har utvecklats har också säkerhetsstatistiken förbättrats. Modern säkerhet bygger på historiens lärdomar i kombination med dagens teknik.
Loopen testades för första gången i mitten av 1800-talet.
Berg- och dalbanorna har sina rötter i 1700-talets Ryssland. Människor åkte på slädar av is eller trä nedför isbackar, och åkturen bromsades in när släden nådde sand som ströts ut i just detta syfte. När konceptet senare anpassades för det varmare klimatet i Frankrike ersattes isen av en vaxad trärutschbana och en träsläde som gled på rullar. Båda modellerna krävde en viss skicklighet för att kunna styra släden, och olyckor var vanliga. På 1850-talet stängdes en tidig loopdesign ner av myndigheter efter en olycka.
Mulorna var de första att åka gruvvagnarna nedför den 29 kilometer långa backen.
Mauch Chunk-järnvägen började år 1827 använda tyngdkraften för att få kolgruvvagnar att rulla hela 29 kilometer (18 engelska mil) nedför ett berg, medan mulor – och senare ett ånglok – drog upp dem igen. Det dröjde inte länge innan transportmedlet omvandlades till en nöjesattraktion. Denna bisyssla blev banans enda verksamhet år 1870, och åkturen fortsatte att drivas fram till 1938. Anmärkningsvärt nog registrerades få olyckor under hela driftens historia.
Det tog 125 år att göra den inverterade berg- och dalbanan säker.
De äkta ursprungliga berg- och dalbanorna dök upp år 1890 och var från början designade för sightseeing. Allteftersom åkturena utvecklades började människor åka alltmer för spänningens skull, vilket i sin tur drev på säkerhetsutvecklingen. Ett andra försök med en loop gjordes år 1898, denna gång med en äkta cirkelform. Tyngdkraften i loopen orsakade dock svåra nackskador hos åkarna, och den cirkulära loopen övergavs helt. Den första lyckade inverterade berg- och dalbanan kom inte förrän Corkscrew presenterades år 1975.
Låsbara bommar håller passagerarna kvar på sina platser.
John Miller, som konstruerade berg- och dalbanor under 1920-talet, var en verklig pionjär inom säkerhetsmekanismer. Hans innovationer höll vagnarna kvar på spåret och hindrade dem från att rulla baklänges, och han uppfann dessutom en rad olika bromssystem samt låsbara bommar för vagnarna. Mycket av det Miller introducerade för branschen – inklusive mekanismen som ger det välbekanta klickande ljudet när man närmar sig en topp – är fortfarande standard idag, även om få av hans egna banor fortfarande är i drift.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online