Kemiska och biologiska vapen har länge använts som stridsmedel i krig. Kemikalier kan orsaka dödsfall eller allvarliga skador, som exempelvis senapsgasen under första världskriget. Biologiska patogener – bakterier, virus, svampar och gifter – kan orsaka livshotande sjukdomar och spridas över stora områden.
Grekerna använde redan år 431 f.Kr. svavelblandningar för att alstra giftig rök mot fienden. Den första Haagfredskonventionen 1899 förbjöd användning av "kvävande eller skadliga" gaser, men trots detta använde tyskarna år 1915 gasbehållare för att döda och skada franska soldater vid fronten. Senapsgasen uppskattas ha dödat eller skadat nästan två miljoner människor år 1917 ensam. Den första nervgasen, Tabun, upptäcktes 1936, och kort därefter följde utvecklingen av den betydligt mer potent gasen Sarin.
Kemiska stridsmedel klassificeras som antingen persistenta eller icke-persistenta. Icke-persistenta ämnen sprids och bryts ner inom minuter eller timmar, medan persistenta ämnen kan finnas kvar i miljön i upp till en vecka. Sarin kan exempelvis verka i ett till tio timmar, medan senapsgas kan vara aktiv i upp till åtta veckor beroende på väderförhållanden och underlag.
Exponering för kemiska vapen kan orsaka illamående och kräkningar, irritera luftvägarna allvarligt, skada hornhinnan i ögonen, förstöra kroppsvävnader, ge upphov till stora blåsor på huden samt skada lungorna. Vissa ämnen orsakar även systemiska skador i hela kroppen och skadar blodkärlen, vilket kan leda till dödlig chock.
Redan år 300 f.Kr. förgiftade grekerna sina fienders dricksvatten med kadaver efter döda djur. Samma taktik återkom under medeltiden, då katapulter användes för att slunga döda kroppar in i belägrade borgar för att sprida sjukdomar. Under 1700- och 1800-talen användes medvetet smittade kadaver för att introducera kolera och tyfus bland fiendetrupper. På 1930-talet utvecklade Frankrike patogener riktade mot potatisskördar, och på 1970-talet tillverkade Irak svedjesvamp som angrep vetebestånd – exempel på hur jordbruk också kan bli ett mål för biologisk krigföring.
Bland de bakterier som kan användas som vapen finns de som orsakar böldpest, miltbrand och kolera. Virusexempel inkluderar smittkoppor, denguefeber och gula febern. Rickettsior omfattar sjukdomar som tyfus och Rocky Mountain-fläckfeber. Även gifter som botulinumtoxin, stelkramp och difteri kan användas som stridsmedel, liksom vissa typer av svampar som angriper både människor och grödor.
Beständigheten hos biologiska vapen varierar kraftigt mellan olika agens. Ofta föregås symtomen av en inkubationsperiod vars längd är svår att förutse, vilket gör det svårt att spåra smittans ursprung. Effekterna beror dessutom på själva sjukdomen, den smittades immunförsvar, sanitära förhållanden, tillgång till vård, väderförhållanden samt en rad andra faktorer.
Att göra sig av med kemiska vapen är en komplex och riskabel uppgift. Efter andra världskriget dumpade de allierade stora delar av Tysklands kemiska arsenal i havet, och havsdumpning har därefter använts som metod vid flera tillfällen. USA och andra länder har dessutom lagerhållit biologiska vapen under lång tid, och de långsiktiga konsekvenserna av dessa outnyttjade lager är fortfarande okända. Idag regleras förstöring av sådana vapen av internationella konventioner, men miljöskadorna från historiska dumpningar kvarstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online