De tidigaste kliniska termometrarna var kvicksilverbaserade bestående av en liten glödlampa fylld med kvicksilver och ansluten till en tunn glasnack. När temperaturen stiger expanderar kvicksilveret vilket orsakar att det tvingas upp i nacken. På grund av toxiciteten hos kvicksilver och risken för att dessa termometrar bryts använder många kliniska termometrar andra metoder för att bestämma temperaturen såsom infraröd energi. Dessa kliniska termometrar använder ett instrument som kallas en termopil för att detektera infraröd energi som är direkt relaterad till temperaturen. Termometern omvandlar sedan mätningarna från termopilen till temperaturen.
Användning
Den vanligaste användningen av en klinisk termometer är att ta dagtidstemperaturer under en normal dag. Denna temperatur kan användas för att leta efter feber vilket ofta är en indikation på infektion. En annan användning av en klinisk termometer är vid läsning av en basal temperatur vilken är en persons temperatur omedelbart vid uppvaknande. Denna läsning är känsligare för små förändringar i kroppstemperaturen och möjliggör testning för ägglossning eller för förändringar i funktionen av sköldkörteln.
Metoder
Den vanligaste metoden att ta någons temperatur är att få en muntlig läsning. Detta innebär att man håller termometern i patientens mun. Om detta inte är möjligt eller om en mer noggrann läsning är nödvändig kan en rektal mätning vara nödvändig. Detta görs genom att man sätter in termometern i patientens rektala kavitet med hjälp av smörjning. I vissa fall kan termometrar ta avläsningar från andra hålrum som örat.
Upphovsrätt © Hälsa och Sjukdom