
De tidigaste kliniska termometrarna var kvicksilverbaserade. De bestod av en liten glödlampa fylld med kvicksilver, ansluten till en tunn glasnacke. När temperaturen steg expanderade kvicksilvret och tvingades upp i nacken, vilket gav avläsningen. På grund av kvicksilvets toxicitet och risken för att termometrarna krossas har modernare modeller bytt till andra mätmetoder, främst infrarödteknik.
Dagens kliniska termometrar använder ofta en termopil – ett instrument som detekterar infraröd energi som är direkt relaterad till kroppstemperaturen. Termometern omvandlar sedan mätvärdena från termopilen till en temperaturavläsning på displayen. Detta ger snabba, hygieniska och säkra mätningar utan kvicksilver.
Den mest vanliga användningen är att ta dagtidstemperaturer för att upptäcka feber, vilket ofta är ett tecken på infektion. En normal kroppstemperatur ligger runt 37 °C (98,6 °F), men individuella variationer förekommer.
En annan viktig användning är mätning av basaltemperatur – kroppstemperaturen omedelbart vid uppvaknande. Denna metod är känsligare för små förändringar och används för att:
Den vanligaste metoden är muntlig mätning där termometern placeras under tungan. Det är bekvämt men kan påverkas av dryck, mat eller munandning.
Vid behov av högre noggrannhet, särskilt hos spädbarn, används rektal mätning. Termometern införs i rektum med smörjmedel. Denna metod ger mest exakta värden men är mindre bekväm.
Axillära mätningar är mindre exakta men bekväma. Tympaniska termometrar mäter infraröd strålning från trumhinnan och ger mycket snabba resultat, vilket är praktiskt hos barn.
Kliniska termometrar ska alltid desinfekteras före och efter användning. Vid rektal eller vaginal användning är smörjning nödvändig. Termometrar som använts rektalt får aldrig användas muntligt på grund av bakterier.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online