ADHD hos vuxna (attention deficit/hyperactivity disorder), tidigare kallat ADD (attention deficit disorder), är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som börjar i barndomen men som ofta inte diagnostiseras förrän långt senare i livet. Lämnas tillståndet obehandlat kan det påverka förmågan att arbeta effektivt och att upprätthålla hälsosamma relationer med familj och vänner. När diagnosen väl har ställts finns dock flera behandlingsalternativ som kan lindra symtomen.
ADHD har fått sitt namn efter sina två mest framträdande symtom: nedsatt uppmärksamhet samt hyperaktivt eller impulsivt beteende. Hos vuxna visar sig ADHD ofta genom återkommande svårigheter i arbetslivet, till exempel med att hålla deadlines och slutföra påbörjade uppgifter. Andra vanliga tecken är överdriven ilska, humörsvängningar, bristande organisation, instabila relationer och felaktiga prioriteringar.
En vuxen med ADHD kan ha alla eller bara några få av dessa symtom. Det är också viktigt att komma ihåg att många personer utan ADHD kan uppvisa ett eller flera av dessa drag – det är helhetsbilden och svårighetsgraden som avgör.
Professionell hjälp bör sökas när ovanstående symtom förekommer i så hög grad att de stör andra delar av livet. En noggrann differentialdiagnostik är viktig, eftersom symtomen liknar dem vid andra psykiska tillstånd, exempelvis ångest och depression.
ADHD kan diagnostiseras av en husläkare, neurolog, psykiater eller psykolog. Diagnosen ställs enligt kriterierna i den amerikanska psykiatriföreningens diagnosmanual DSM-IV-TR (Diagnostic and Statistical Manual IV, Text Revision). En utredning omfattar vanligtvis frågeformulär samt en grundlig genomgång av beteenden och känslor som påverkar olika områden i livet.
Den exakta orsaken till ADHD är fortfarande okänd, men flera bidragande faktorer har identifierats. Hjärnskanningar av personer med ADHD visar lägre aktivitet än normalt i den del av hjärnan som styr uppmärksamheten. Exponering för gifter som bly, alkohol, tobak och andra droger under fosterlivet eller tidigt i barndomen har dessutom visats ha samband med ADHD-diagnoser. Ärftlighet spelar också en stor roll – om en familjemedlem har ADHD är risken betydande att tillståndet förs vidare till kommande generationer.
ADHD behandlas oftast med en kombination av läkemedel och beteendeterapeutiska insatser. Centralstimulerande läkemedel som metylfenidat, dextroamfetamin-amfetamin, dextroamfetamin och lisdexamfetamin är de mest förskrivna preparaten. Som med alla läkemedel kan biverkningar förekomma, exempelvis illamående, viktminskning, humörsvängningar eller krampanfall.
Den beteendeinriktade behandlingen omfattar allmän psykoterapi samt kognitiv beteendeterapi (KBT). Målet är att minska impulsivt beteende, träna upp problemlösningsförmåga, hantera ilska och utveckla fungerande strategier för vardagen. Samtalen inkluderar ofta även anhöriga, eftersom stöd från familjen kan göra stor skillnad.
Deltagarna lär sig praktiska metoder för att förbättra de livsområden som påverkas av tillståndet. Det handlar bland annat om skriftliga organisationssystem och påminnelser, etablering av fasta rutiner samt att våga be om hjälp när det behövs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online