Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) är det referensverk som psykologer och psykiatriker använder när de diagnostiserar psykiska sjukdomar. Verket ges ut av American Psychiatric Association och sammanställs samt granskas löpande av psykiskhälsoprofessionella utifrån aktuell forskning inom området.
DSM identifierar och klassificerar psykiska sjukdomar utifrån relaterade orsaker och symtom, och genererar checklistor med väsentliga och mindre väsentliga symtom som behandlare använder vid diagnos. Eftersom en psykisk sjukdom kan ha en bakomliggande orsak – till exempel kan kemiska obalanser i hjärnan ligga bakom depression – gör en diagnos det möjligt för behandlaren att välja bästa terapi eller behandling. När en psykiater diagnosticerar en patient med depression vet hon exempelvis vilka läkemedel och behandlingsformer som sannolikt blir mest effektiva.
Klassificering av psykisk sjukdom ur ett medicinskt perspektiv började med Emil Kraepelin i slutet av 1800-talet. International Classification of Diseases (ICD) tillkom 1893, följt av American Medico-Psychological Associations ”Statistical Manual for the Use of Institutions for the Insane” 1918. Den första upplagan av DSM publicerades 1952, och sedan dess har flera revideringar gjorts för att spegla förändrade idéer om klassificering och om vilken roll diagnosen ska spela vid beslut om behandling. DSM-IV-TR gavs ut år 2000, och den femte upplagan, DSM-5, publicerades i maj 2013. En uppdaterad version, DSM-5-TR, släpptes 2022.
DSM byggde ursprungligen på fem axlar som kliniker använde för att ta fram en diagnos: övergående psykiska sjukdomar, bestående psykologiska avvikelser (såsom kognitiva funktionsnedsättningar eller personlighetssyndrom), medicinska tillstånd, sociala och miljömässiga problem samt adaptiva förmågor. Detta multiaxiala system användes fram till DSM-IV-TR; i DSM-5 ersattes det av en mer integrerad struktur.
När DSM presenterar en enskild störning grupperas symtomen i checklistor som kallas diagnostiska kriterier. För att en person ska uppfylla kriterierna måste hen uppvisa ett visst antal symtom på listan, ha haft symtom under en föreskriven tidsperiod eller visa nedsatt funktionsförmåga till följd av störningen.
Eftersom psykisk sjukdom ofta är förknippad med stigma uppstår återkommande kontroverser kring diagnos av psykiska störningar – och därmed även kring DSM. Vissa menar att det som behandlare betecknar som psykisk sjukdom i själva verket ingår i kontinuumet av normalt mänskligt beteende, bara i mer extrem grad än vad majoriteten av befolkningen uppvisar. Andra påpekar att diagnostik kan missgynna normala drag som är vanliga i minoritetsgrupper eller förtryckta grupper. Homosexualitet fanns exempelvis kvar som DSM-diagnos fram till revideringen 1973, och flera diagnoser har historiskt favoriserat typiskt manligt beteende, såsom assertivitet, medan typiskt kvinnligt beteende, såsom blyghet, patologiserats.
DSM revideras kontinuerligt för att hålla verket i linje med ny forskning. Enligt Roger Peele, medlem av arbetsgruppen för DSM-5, skulle den då kommande revisionen – utöver en nödvändig omstrukturering av de diagnostiska kategorierna – lägga större vikt vid en forskningsbaserad grund för innehållet, använda extern fackgranskning (peer review) samt beakta hur faktorer som kön, kultur och etnicitet påverkar diagnos och symtombildning. Dessa principer genomsyrade DSM-5 från 2013 och fortsätter att vägleda framtida uppdateringar av handboken.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online