Lagen om nationell mental hälsa (National Mental Health Act), som undertecknades 1946, markerade början på en mentalvårdsreform som använde federala resurser för delstatsbaserade program. Lagen godkände användningen av federala medel för mentalvårdstjänster, inledde ett vetenskapsbaserat arbetssätt inom mentalvården och ledde till ett nationellt fokus på de psykiskt sjukas behov. Den banade även väg för efterföljande forskning och lagstiftning som främjade samhällsbaserad vård framför institutionsvård.
Före mentalvårdslagen mötte psykiskt sjuka människor omfattande stigma och riskerade institutionalisering. Samhällsbaserade tjänster var få och tillhandahölls huvudsakligen av privata eller ideella organisationer. Reformivrare inom mentalvården omprövade användningen av institutionsvård för alla utom de allra svårast sjuka, och 1963 – som en direkt följd av mentalvårdslagen och de studier som följde i dess spår – antog kongressen lagen om anläggningar för utvecklingsstörda och byggande av samhällsmentala hälsocentra (Mental Retardation Facilities and Community Mental Health Centers Construction Act, P.L. 88-164).
Lagen från 1963 godkände finansiering för att hjälpa delstaterna att övergå till mer effektiva och humana vårdmetoder, inklusive byggandet av centra för samhällsvård. Samhällsvård är en forskningsbaserad praktik som innebär att omfattande mentalvårdstjänster erbjuds vid lokala centrum, vilket bidrar till gemenskap, självständighet och förbättrad funktionsförmåga för personer med utvecklingsstörning och psykisk sjukdom. De federalt finansierade mentala hälsocentra krävdes att erbjuda tjänster som diagnostik, behandling, utbildning och skyddade arbetsplatser.
År 1965 ändrades lagen så att federala medel fick användas direkt för mentalvårdstjänster. Ändringen bidrog med medel för byggandet av mentala hälsocentra över hela landet samt beviljade anslag till de federalt finansierade centra för löner till personalen. Centren krävdes att erbjuda både öppen- och slutenvård, daghospitalisering, akutvård dygnet runt samt utbildning och annat stöd till närstående vårdgivare i samhället.
Trots motgångar – exempelvis lagstiftningen från 1981 som begränsade den federala rollen till teknisk assistans och blockanslag – fortsätter den nationella mentalvårdsreform som inleddes med lagen 1946 att fokusera på samhällsvård som den mest effektiva modellen för att nå psykiskt sjuka och deras familjer. Reformivrare inom mentalvården driver fortfarande frågan om samhällsvård som det föredragna alternativet till institutionalisering.
Mentalvårdsreformerna fick ny kraft genom New Freedom Commission on Mental Health år 2002, som fick i uppdrag att vitalisera utvecklingen av program för samhällsbaserad vård. Den federala handlingsplanen från 2005 (Federal Action Agenda) ställde sedan krav på att federalt finansierade samhällshälsocentrer skulle samordna sin verksamhet med samhällets mentala hälsocentrer genom att erbjuda diagnostik, behandling och remitteringstjänster.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online