Begreppet "klinisk psykologi" myntades för mer än hundra år sedan. Kliniska psykologers främsta uppgift är att bedöma och behandla psykiska sjukdomar samt avvikande beteenden. Utöver detta arbetar många kliniska psykologer även som lärare och forskare, vilket gör yrket brett och mångfacetterat.
Fältets moderna historia börjar med Lightner Witmer, som 1908 publicerade tidskriften "The Psychological Clinic". Huvudartikeln beskrev Witmers psykologiska arbete, och det var här som han myntade själva begreppet "klinisk psykologi". Detta markerade starten på klinisk psykologi som en egen akademisk och professionell disciplin.
En klinik förknippas allmänt med en plats där sjuka patienter får vård och behandling. Klinisk psykologi kan därför förstås som vetenskapen om och praktiken kring behandling av personer med psykisk ohälsa eller psykiska störningar.
Genom åren har klinisk psykologi använt sig av många olika teorier och metoder för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Under tidigt 1900-tal dominerade psykoanalysen, som fokuserade på omedvetna känslor och drivkrafter – den typ av arbete som idag benämns psykoterapi.
Ett vanligt missförstånd är att psykoterapi och rådgivning är samma sak. I verkligheten skiljer de sig åt både när det gäller etiska ramar och slutresultat. Psykoterapeuter arbetar med klienten för att bearbeta och lindra djupt rotade emotionella problem, medan rådgivare i stället hjälper klienten att förändra konkreta faktorer som påverkar vardagslivet.
Vägen till att bli klinisk psykolog är lång. Kravet är en doktorsexamen i klinisk psykologi, följt av att man uppfyller de formella krav som gäller för att erhålla legitimation eller licens att utöva yrket. Denna rigorösa utbildning säkerställer att kliniska psykologer har både den teoretiska kunskapen och den praktiska erfarenhet som behövs för att arbeta med komplexa psykiska hälsotillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online