En av de största utmaningarna som alla terapeuter möter är hur man upprätthåller terapeutiska gränser. Terapeuter lär känna sina klienter på ett djupt personligt plan, och denna nära relation kan lätt leda till att gränser överskrids. På sikt skadar detta den terapeutiska relationen och kan påverka terapiresultatet negativt.
Som professionell är det terapeutens ansvar att ha god kännedom om lämpliga gränser i en klient–terapeut-relation samt att behärska tekniker för att upprätthålla dessa gränser under terapins gång. Här följer fem konkreta riktlinjer som hjälper terapeuter att bevara en sund och professionell balans.
Se till att sittplaceringen under terapin inte blir olämpligt närgången. Terapeuten och klienten kan gemensamt diskutera sina förväntningar och sin komfortnivå kring hur sessionerna är organiserade. Båda parter ska naturligtvis må bra, men det är viktigt att båda är medvetna om att fysisk närhet under sessioner kan leda till att terapeutiska gränser överskrids.
Lägg upp schemaläggningen så att den fungerar för både klienten och terapeuten. Terapeuten bör inte ändra sitt schema eller ställa om sitt liv utifrån klientens behov. När terapeuten visar att han värdesätter sin egen tid och sina egna behov, förstår klienten vikten av att efterlikna detta beteende i sitt eget liv. Detta etablerar nödvändiga terapeutiska gränser, eftersom klienten ser att terapeuten inte låter klientens behov gå före hans egna.
Var sanningsenlig i allt samspel mellan terapeut och klient. Ibland kan en terapeut säga något för att det är vad hen tror att klienten vill höra, även om det inte stämmer överens med terapeutens verkliga åsikter eller känslor. Detta kan undergräva förtroendet mellan parterna och påverka terapin negativt. Både klienten och terapeuten ska kunna uttrycka sina ärliga preferenser, behov och värderingar.
Upprätthåll en tydlig policy gällande lämpliga terapeutiska gränser och håll fast vid den. Överväg också att organisera en kurs eller fortbildning för terapeuter och andra psykiatriska yrkesverksamma, där dessa frågor kan diskuteras och klargöras gemensamt.
Se till att behandlingsmodellen utgår från patientens behov. Terapi för en person med agorafobi kan exempelvis innebära att terapeuten följer med klienten till offentliga platser, medan samma aktivitet för andra klienter skulle innebära en överträdelse av terapeutiska gränser. Varje klient har unika behov, och detta måste vägas in när behandlingsplanen läggs upp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online