Patologiska lögnare har uppmärksammats genom hela historien. Den tyske baronen von Münchhausen berättade exempelvis fantastiska, intrikata och helt påhittade historier om sina äventyr. Hans namn är idag synonymt med förfalskning, bedrägeri och svek. Det finns flera motiv och omständigheter som kan ligga bakom kroniskt ljugande – ekonomiska, juridiska och personliga. Fenomenet har dock inte studerats tillräckligt för att fastställa om patologiskt ljugande ska betraktas som ett symtom, ett syndrom eller en egen diagnos. Effektiviteten hos behandling för tillståndet är okänd, men det finns belägg för att många kroniska lögnare har skador i centrala nervsystemet.
Enligt Journal of the American Academy of Psychiatry and the Law innebär patologiskt ljugande "förfalskning som står i full disproportion till något urskiljbart syfte, som kan vara omfattande och mycket komplicerat, och som kan visa sig under en period av år eller till och med en livstid – utan uttalad sinnessjukdom, svagbegåvning eller epilepsi".
Utöver de uppenbara konsekvenserna av ett sådant beteende inom en rad mänskliga relationer väcker patologiskt ljugande även frågor om tillförlitlighet och ansvar i domstol. Kan exempelvis en patologisk lögnare (pseudolog) anses vara ett trovärdigt vittne?
En kalifornisk domare avsattes från sin tjänst år 2001 efter att ha ljugit om sin utbildning, karriär och andra delar av sitt liv, samt lämnat falska och vilseledande uppgifter till andra domare, advokater, journalister och rättsväsendets myndigheter. En psykiater som anlitades som sakkunnig vittne uppgav inför domarnämnden att domaren led av "pseudologia fantastica" – ett tillstånd som han beskrev som påhittat berättande sammanflätat med inslag av verklighet. Sakkunnigen menade dock att det patologiska ljugandet går att behandla med terapi och att det inte gjorde domaren olämplig för domartjänsten.
Även om ingen ännu känner till den exakta orsaken till patologiskt ljugande, finns en teori om att det uppstår ur en förväxling mellan fantasi och verklighet, i en process som liknar skapandet och författandet av skönlitteratur. I ett tillstånd av "dubbelmedvetande" samexisterar två versioner av livet – den verkliga och den fantasifulla – i lögnarens sinne. Den fantasifulla versionen är också den önskade versionen, som överskuggar den verkliga.
Psykiatriker tror att pseudologen faktiskt tror på sin fantasifulla bild av verkligheten, på grund av en önskan att spela rollen som personen som skildras i berättelsen. Inom andra områden av sitt liv har pseudologer dock vanligtvis gott omdöme, vilket väcker frågan om de egentligen vet att deras upprepade ljugande är fel.
Barn använder fantasi som ett sätt att hantera verkligheten, och det blir en naturlig del av deras utveckling och självskydd. Om beteendet fortsätter in i vuxen ålder betraktas det däremot som onormalt och kan möjligen tyda på att pseudologens jagutveckling stannat på barnnivå.
Vissa experter inom psykisk hälsa anser att patologiska lögnare har en nedsatt verklighetsuppfattning; andra ser beteendet som helt viljemässigt.
Ett antal psykiatriska tillstånd liknar och överlappar med patologiskt ljugande. Simulering innebär att man uppvisar påhittade fysiska eller psykiska symtom för att slippa militärtjänstgöring, erhålla ekonomisk ersättning eller olagliga droger, eller undvika arbete. Konfabulation avser skapandet av falska minnen för att täcka över verkliga minnesluckor orsakade av minnesförlust.
Faktitiell störning innebär att man iscensätter fysiska eller psykiska symtom för att anta rollen som sjuk person. Detta skiljer sig från den patologiske lögnaren, som inte försöker framstå som sjuk. Personer med borderline-personlighetssyndrom saknar en stabil uppfattning om sig själva och kan uppleva perioder av verklighetsflykt som leder till ljugande.
Personer med antisocial personlighetssyndrom ljuger för att känna makt och för egen vinning. Histrioniska personlighetstyper överdriver och förvränger verkligheten i ett försök att få uppmärksamhet, medan narcissistiska personligheter berättar överdrivna osanningar om sig själva i strävan att vinna andras beundran och godkännande.
Även om effektiviteten hos psykoterapi vid behandling av patologiskt ljugande inte har fastställts, har så många som 40 procent av fallen av pseudologia fantastica visat sig ha en bakgrund av abnormaliteter i centrala nervsystemet. Dessa fynd kan indikera att ett behandlingsupplägg baserat på läkemedel eller andra interventionella åtgärder kan vara värdefullt för vissa patienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online