Dyslexi är ett tillstånd som fortfarande är relativt outforskat och som vanligtvis klassificeras som en specifik inlärningssvårighet. Den exakta orsaken är okänd, och de teorier som finns speglar denna osäkerhet. Forskning pekar dock på att både genetiska faktorer och strukturella skillnader i hjärnan hos personer med dyslexi kan spela en roll. Tillståndet påverkar framför allt förmågan att bearbeta skriftspråk.
Nedan presenteras de mest kända psykologiska teorierna om dyslexi. Det bör dock noteras att vissa av dessa teorier bygger på forskningsmetoder som hör hemma inom naturvetenskaplig psykologi snarare än kognitiv psykologi.
Den evolutionära hypotesen utgår från att läsning är så pass ny i människans utveckling att den kan betraktas som en onaturlig aktivitet. Skillnaderna mellan en skicklig läsare och en svag läsare skulle alltså vara naturliga variationer i hjärnor som evolutionärt sett nyligen har tillägnat sig läsförmågan.
Den magnocellulära teorin försöker förklara hela spektrumet av möjliga symtom vid dyslexi. Enligt teorin härleds samtliga symtom till en funktionsnedsättning i hjärnans magnocellulära system. Även om magnocellulära system oftast diskuteras i samband med visuell information, menar teorin att de ansvarar för bearbetning av stora mängder grov sensorisk data från alla sinnesområden.
Den fonologiska hypotesen hävdar att personer med dyslexi har en nedsatt förmåga att lagra, återkalla och representera fonemer, det vill säga talets grundläggande ljudenheter. Eftersom läsning ofta undervisas med fonetiska metoder kommer en oförmåga att koppla samman fonemer med grafemer, skriftens grundläggande enheter, att försvåra förståelsen av det skrivna ordet.
Lillhjärnsteorin, även kallad cerebellarteorin, menar att det finns en funktionsnedsättning i lillhjärnan, som ansvarar för motorisk kontroll och automatisering av väl inövade uppgifter, exempelvis läsning. Eftersom sämre motorik kan påverka artikulationen kan det i sin tur negativt påverka den fonologiska representationen. Detta kan sedan försvåra förmågan att skapa korrekta kopplingar mellan fonemer och grafemer.
Hypotesen om perceptuell uteslutning av visuellt brus menar att symtomen vid dyslexi beror på en underutvecklad förmåga att filtrera perceptuell information på rätt sätt. I praktiken innebär det att personen har svårt att skilja mellan viktig och oviktig visuell eller auditiv stimulans, vilket stör bearbetningen av text och tal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online