Poppsykologi omfattar en bred samling teorier och metoder inom psykisk hälsa som fått stort genomslag i massmedierna. Personer som presenterar sig som poppsykologer har inte alltid akademiska meriter eller legitimation som psykologer eller läkare. Dessutom stödjer inte professionella organisationer, som American Psychological Association, många av de begrepp och idéer som förekommer i självhjälpsböcker, rådgivningskolumner och radioprogram. Även om poppsykologi kan vara hjälpsam för många bör läsaren eller tittaren inte betrakta profiler som Dr. Phil eller Oprah Winfrey som legitimerade medicinska experter.
Dale Carnegies "How to Win Friends and Influence People" blev en bästsäljare redan 1936, med kapitel som "Grundläggande tekniker för att hantera människor" och "Sju regler för ett lyckligare hemliv". Poppsykologin kan dock spåras ännu längre tillbaka, till pseudovetenskapliga rörelser under 1700- och 1800-talen som frenologi och fysiognomi – läror som försökte fastställa personlighet utifrån fysiska drag i ansiktet och skallens form.
Andra klassiska verk inom genren är Napoleon Hills "Think and Grow Rich" (1937) och Norman Vincent Peales "The Power of Positive Thinking" (1952), som båda lagt grunden för dagens enorma självhjälpsindustri.
Medan pionjärer som Freud, Jung och Lacan främst skrev teoretiska avhandlingar om den mänskliga existensen, använder sig poppsykologer av ett mer praktiskt "så gör du"-förhållningssätt. Påståenden om hur sinnet fungerar fungerar som utgångspunkt för konkreta råd om hur läsaren ska nå specifika mål, lycka eller inre ro.
Det är viktigt att komma ihåg att poppsykologer i regel inte behandlar allvarliga psykiatriska tillstånd som schizofreni eller tvångssyndrom (OCD). Genren riktar sig istället mot vardagsproblem som stress, relationer, självförtroende och produktivitet.
Poppsykologin har lanserat många idéer som saknar stöd inom den vetenskapliga psykologin. Bland de mest kända myterna finns påståendet att vi bara använder 15 procent av vår hjärna, samt idén att människor kan styras genom en form av suggestiv teknik som kallas neuro-lingvistisk programmering (NLP).
Andra begrepp har en verklighetsanknytning i facklitteraturen men får en överdriven eller förvrängd betydelse när de sprids i populärkultur. Freudianska felsägningar är ett typiskt exempel: Freud kan ha myntat begreppet, men det spelar ingen central roll i hans psykoanalytiska teorier – trots detta har det blivit ett av de mest citerade inslagen i populär psykologi.
Många människor mår bättre och lever hälsosammare liv tack vare insikter från poppsykologin. Medicinska experter har dock varnat för flera risker. Självhjälpsböcker gör ofta orealistiska löften om sina effekter eller överdriven hur enkelt läsaren kan lösa komplexa psykologiska problem.
En annan fara är den litterära självmedicineringen. Kroniska tillstånd som depression eller ångest bör alltid undersökas och behandlas av en legitimerad psykolog eller psykiater – aldrig enbart med hjälp av böcker eller medieprofiler.
För att ta tillvara det bästa ur genren utan att bli lurad kan du ställa dig några enkla frågor: Finns forskningsstöd för påståendena? Överdriver författaren resultat eller lovar snabba lösningar? Har personen relevant utbildning och legitimation?
Poppsykologi kan fungera som ett inspirerande komplement till vardagen, men den ersätter aldrig professionell vård vid verkliga psykiska besvär. Använd den som utgångspunkt för reflektion – och sök kvalificerad hjälp när problemen känns för stora att hantera på egen hand.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online