Begreppet "mentalt utmanad" har länge använts för att beskriva personer som lever med ett tillstånd som påverkar hjärnans funktioner. Det kan röra sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och dyslexi, psykiska sjukdomar som bipolär sjukdom och depression, eller kognitiva funktionsnedsättningar orsakade av skador eller sjukdomar. Idag används dock oftare begreppen psykisk eller kognitiv funktionsnedsättning – ett mer respektfullt och träffsäkert språkbruk.
En stor del av utmaningen drabbar familjen och de närstående. Genom research och planering, genom att använda alla tillgängliga resurser och bygga upp ett starkt stödnätverk kan ni göra vardagen betydligt lättare – både för er själva och för er närstående.
Om tillståndet inte upptäcktes vid födseln är första steget mot ett fungerande hem att få en diagnos, så att ni kan ta reda på vilka behandlingsalternativ som finns. Kontakta er vårdcentral eller använd en remitteringstjänst online för att nå både en neurolog och en psykiater. Neurologen kan göra tester som fastställer tillståndet, medan psykiatern kan ordinera och följa upp medicinering vid behov. Psykiatern kan också rekommendera samtal hos en psykolog, för att hjälpa patienten att bearbeta de känslomässiga problem som ofta uppstår till följd av tillståndet.
Vissa personer motsätter sig det här steget eftersom de tror att psykiatriker och psykologer bara är för "tokiga". Då får du övertyga dem – med omtanke, tålamod och kärlek – om att en diagnos är första steget mot att må bättre.
När diagnosen är klar gäller det att din närstående faktiskt tar sina mediciner. Hen kan göra motstånd, men ditt budskap måste alltid vara detsamma: "Du kan inte må bättre utan den här medicinen." Om den ordinerade behandlingen inte följs riskerar de ursprungliga symtomen att förvärras och orsaka större problem än själva grundtillståndet. Vid en inlärningssvårighet kan neurologen i stället ordinera talträning eller arbetsträning – och även där är det nödvändigt att följa råden om någon förbättring ska ske.
Du kan ha rätt till ekonomiskt och praktiskt stöd. Börja med kommunens socialtjänst eller regionens handikapp- och habiliteringsverksamhet. Kontaktuppgifterna hittar du via en enkel sökning på nätet eller i telefonkatalogen. Ring och be att bli prövad för insatser – personalen guidar dig sedan genom ansökningsprocessen.
Stödet kan ha många former: hjälp av en kurator eller socionom, ekonomiskt bistånd för den som inte kan arbeta, samt boenden med särskild service för den som behöver hjälp att klara vardagen. Din närstående kan också ha rätt till ekonomiskt stöd från Försäkringskassan, exempelvis aktivitetsersättning eller sjukersättning.
För anteckningar i ett häfte om varje samtal du gör, varje webbsida du besöker och varje professionell du träffar. Då kan du alltid gå tillbaka och se vem som sa vad – och när. Spara dessutom kopior av alla blanketter och intyg du fyller i. Kontakter med myndigheter tar tid, och god dokumentation sparar dig både energi och frustration.
Att vårda en person med psykiska eller känslomässiga svårigheter kan kännas som ett heltidsjobb – men du orkar inte länge om du låter stressen bygga upp sig inombords. Ta varje dag några minuter för din egen skull, och försök minst en gång i veckan hitta någon som kan vara med din närstående, så att du kan komma iväg och göra något på egen hand. Ta en promenad eller en cykeltur, gå på ett träningspass, boka en fotvård eller utöva en sport du tycker om. Egenvården är avgörande om du ska orka finnas där för någon annan.
Du står inte ensam. I Sverige finns flera organisationer som stöttar anhöriga, till exempel Anhörigas Riksförbund och olika patientföreningar. Många kommuner erbjuder dessutom anhörigstöd, avlösning och personlig assistans. Att prata med andra i samma situation ger ofta både praktiska råd och värdefullt känslomässigt stöd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online