Bipolär sjukdom, även känd som manisk depression, är en psykisk sjukdom som kännetecknas av intensiva och till synes plötsliga förändringar i humör, motivation, energinivåer, sömnmönster och aktivitetsnivå. Sjukdomen debuterar oftast i samband med att en person närmar sig 20-årsåldern, men det är inte ovanligt att symtom uppstår i alla skeden av livet. Bipolär sjukdom begränsar en persons förmåga att stabilisera och reglera sina egna humör och känslor, vilket leder till intensiva episoder av svår depression samt perioder av stark mani.
Depressionssymtomen vid bipolär sjukdom inkluderar en ihärdigt ledsen, dyster och nedstämd syn på livet; obegrundade och intensiva känslor av värdelöshet eller hopplöshet; att rutinuppgifter tar mycket längre tid än vanligt att utföra; en allmän brist på energi; kraftiga förändringar i matvanor, aptit eller kroppsvikt; oregelbundna sömnmönster – att sova för lite eller för mycket; samt långvariga tankar på självmord eller död.
Mani innebär inte alltid ett gott humör. Mani handlar i stället om en extremt hög energinivå, vilket kan skapa stor irritation både hos den drabbade personen och bland människorna i hennes omgivning. Det åtföljs vanligtvis av flera av följande symtom: överdriven självtillit till de egna förmågorna; minskat sömnbehov; att vara ovanligt pratsam; att lätt bli distraherad eller ha många rastlösa tankar; en ovanlig ökning av drivkraft och planerande; ökat engagemang i olika aktiviteter eller projekt; samt att ägna sig åt ovanligt riskfyllda eller spänningsökande aktiviteter.
Den största missuppfattningen om bipolär sjukdom är att sjukdomen inte skulle vara verklig, utan bara en ursäkt för att människor ska slippa ta ansvar eller få som de vill, ungefär som ett bortskämt barn. Detta är helt felaktigt. PET-undersökningar av hjärnan, tagna under perioder av både mani och depression, visar att hjärnan förbrukar mycket mer glukos under maniska tillstånd, medan deprimerade tillstånd kännetecknas av en onormalt låg glukosförbrukning. Detta bevisar att en bipolar persons hjärna fysiskt arbetar snabbare och hårdare under maniperioder, för att sedan sakta ner och arbeta betydligt sämre under depressionsperioder.
Bipolär sjukdom kräver nästan alltid någon form av långtidsbehandling. Det finns många läkemedel tillgängliga, exempelvis stämningsstabiliserare, antidepressiva medel, antiepileptika och andra antipsykotiska preparat. Enbart medicinering brukar dock inte räcka för att helt kontrollera sjukdomen. Psykoterapi är därför en vanlig och viktig del av behandlingen, exempelvis i form av kognitiv beteendeterapi, gruppterapi eller familjeterapi. Ofta krävs en kombination av medicinering och psykoterapi, tillsammans med viktiga livsstilsförändringar och ett stödjande nätverk av vänner och familj, för att en person framgångsrikt ska kunna hantera sin sjukdom.
Det finns även en behandlingsform som kallas ECT (elektrokonvulsiv terapi), där elektriska strömmar leds genom patientens hjärna. Strömstyrkan får hjärnan att gå in i ett kortvarigt anfall. Metoden kan vara ganska oförutsägbar, men teorin är att anfallet förändrar hjärnans kemi på ett sätt som kan lindra den bipolära sjukdomen.
Det första steget mot behandling är att kontakta en psykiater. Om du av någon anledning inte kan träffa en psykiater kan du i stället vända dig till en psykolog. Kom dock ihåg att endast en psykiater får förskriva mediciner, så om du tror att du behöver läkemedelsbehandling är det avgörande att hitta en kompetent psykiater. Din husläkare kan också hjälpa dig vidare, men kräver ofta en diagnos från en psykiater innan medicinering kan förskrivas. Det finns dessutom stödprogram i många samhällen – kontakta gärna lokala sjukhus, universitet och medicinska fakulteter för att hitta ett program som passar dina behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online