Bipolär sjukdom kännetecknas av två faser som alternerar – mani och depression. Eftersom depression även är en egen diagnos som drabbar många människor är den fasen relativt lätt att förstå: låg energi, minskat intresse för livet och en allmän känsla av nedstämdhet. Symtomen på den maniska fasen är dock betydligt mindre kända.
Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) definieras den maniska fasen vid bipolär sjukdom som en tydligt avgränsad period som varar i minst en vecka och där stämningen är ihållande höjd, expansiv eller irriterad. Under denna period måste tre eller flera av följande symtom dessutom vara närvarande:
I sin enklaste form kännetecknas den maniska fasen av energi och aktivitet som är förhöjda till den grad att de blir okontrollerbara. Personen kan inte sluta prata, även om tankarna inte alltid kommer fram begripligt på grund av allt som rasar i huvudet. Att hålla sig stilla mer än korta stunder kan vara bokstavligen omöjligt, och god sönn blir ännu svårare att få.
Trots att detta ofta bekymrar familj och vänner upplever personen i manisk fas vanligen att hen mår bättre än någonsin – att hen är smartare eller mer kreativ än vanligt. I förlängningen kan hen börja tro att hen är oslagbar. Vanföreställningar och paranoia kan utvecklas, och i sina mest extrema former kan den maniska fasen leda till ett psykotiskt genombrott.
En person i manisk fas kan ha en upprymd och glad stämning – men lika gärna en irriterad och arg. En manisk stämning kan eskalera till den grad att personen utövar våld mot barn eller partner eller uppvisar annat aggressivt beteende. Varje person har sin egen kombination av symtom, men det gemensamma är att den maniska fasen ger upphov till beteenden som stör den dagliga funktionen. Det syns ofta som problem hemma, i skolan eller på jobbet och kan i vissa fall ta sig uttryck i antisocialt beteende.
Bipolär sjukdom tenderar att gå i arv, vilket pekar på en ärftlig komponent. Den första maniska episoden följer ofta efter en djupt depressiv period. Statistiken visar att cirka 90 procent av dem som haft en manisk episod får återkommande episoder senare i livet. Hur ofta växlingarna mellan depression och mani sker varierar mellan individer och beror dels på personen, dels på vilken subtyp av bipolär sjukdom som diagnostiserats. Vissa upplever fyra episoder under tio år, medan andra får fyra eller fler inom ett enda år – det senare kallas snabb cykling.
Första behandlingslinjen är läkemedel som stabiliserar de maniska faserna. Litium är förstahandsvalet tack vare sitt väldokumenterade skydd mot både svårighetsgraden och frekvensen av maniska episoder. Antiepileptiska läkemedel som Depakote, Tegretol, Lamictal och Trileptal hjälper till att förebygga både mani och depression. Antipsykotika kan dessutom användas för att dämpa snabb cykling samt vredesutbrott och aggressivitet.
Psykologisk behandling kompletterar ofta medicineringen. Kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell psykoterapi samt interpersonell och social rytmterapi (IPSRT) kan hjälpa individen att lära sig hantera de känslomässiga och beteendemässiga utmaningar som bipolär sjukdom medför.
Om du själv eller någon i din närhet visar tecken på mani – exempelvis extremt förhöjd energi, kraftigt minskat sömnbehov tillsammans med nedsatt omdöme eller riskabelt beteende – är det viktigt att söka vård utan dröjsmål, exempelvis via vårdcentralen eller en akutmottagning. Tidig behandling minskar risken för allvarliga konsekvenser och förbättrar prognosen avsevärt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online