Den österrikiske neurologen Sigmund Freud räknas som psykoanalysens fader, och de idéer han utvecklade för över hundra år sedan används fortfarande brett inom psykiatrin och psykologin. Freuds teorier har legat till grund för många grenar som bygger på liknande antaganden men använder olika arbetssätt – en av de mest kända är den psykodynamiska terapin. Även om båda formerna delar samma rötter skiljer de sig åt när det gäller mål, fokus och behandlingstid.
Freudiansk psykoanalys vilar på antagandet att varje människa har både ett medvetet och ett omedvetet sinne. I det omedvetna förvarar vi känslor och minnen som är för smärtsamma att bearbeta medvetet. För att hindra dessa känslor från att tränga upp till ytan utvecklar vi psykologiska försvarsmekanismer.
I psykoanalytisk terapi uppmuntras patienten att gå på djupet i dessa omedvetna känslor genom tekniker som fri association och drömanalys. Målet är att psykoanalytikern ska utforska patientens omedvetna tankar för att hjälpa hen att bearbeta problem eller trauman som ligger begravda i det omedvetna. Enligt Freud har dessa nästan alltid sitt ursprung i traumatiska händelser under barndomen.
Psykodynamisk analys utgår från samma grundantagande: att smärtsamma minnen ligger gömda i det omedvetna. Men metoden går ett steg längre och utgår från att patientens psykiska problem orsakas av ett slags funktionsfel i de försvarsmekanismer som egentligen ska skydda det medvetna från det omedvetna.
Psykodynamisk terapi har ofta ett tydligt avgränsat syfte och fokuserar på ett specifikt problem – exempelvis en fobi eller ett personlighetsdrag som får negativa konsekvenser i patientens liv. Det är ofta just detta problem som fått patienten att söka hjälp från början.
Tidsramen för psykoanalytisk terapi kan variera, men behandlingen pågår vanligtvis i fem till sex år, ibland ännu längre. Patienterna förväntas åta sig regelbundna sessioner, oftast en gång i veckan men ibland flera gånger per vecka.
Psykodynamisk terapi kan däremot ofta avslutas betydligt snabbare. Eftersom metoden vanligtvis riktar in sig på ett specifikt problem i stället för att kartlägga patientens hela personlighet kan behandlingen vara klar inom några månader. Den kan dock även pågå under flera år, beroende på hur allvarligt problemet är.
Det övergripande målet med psykoanalys är att hjälpa patienten att fördjupa sig i sina omedvetna tankar och önskningar för att bättre förstå hur tidigare erfarenheter fortsätter att påverka beteendet i dag. Genom att förstå dessa erfarenheter – som oftast är smärtsamma – kan patienten bearbeta de begravda känslorna och i förlängningen leva ett bättre och mer meningsfullt liv.
Psykodynamisk terapi vill också hjälpa patienten att hantera tidigare händelser, men fokus ligger typiskt sett på mer aktuella och avgränsade problem än dem som psykoanalysen tar sig an. Sammanfattningsvis kan man säga att psykoanalysen söker en djupgående förståelse av hela personligheten, medan den psykodynamiska terapin arbetar mer målinriktat mot konkreta besvär.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online