Case managers utgör ofta första linjen i vården för personer med psykisk ohälsa. De samordnar vården och följer upp patienter som lider av svåra och funktionsnedsättande psykiatriska tillstånd, exempelvis bipolär sjukdom och schizofreni. Framför allt går deras roll ut på att hjälpa patienter att navigera i det komplexa nätverk av mottagningar, läkare och samhällsresurser som ofta känns överväldigande – både för patienten själv och för anhöriga.
En case managers främsta uppgift är att säkerställa en kontinuerlig och sammanhållen vård för människor med psykisk sjukdom, enligt USA:s Surgeon General. Arbetsuppgifterna kan sträcka sig från att hjälpa patienter att få tillgång till behandlingsresurser till att aktivt delta i patientens vård. Enligt Case Management Society of America ser case managers sig själva som patienternas talespersoner. Tack vare sin goda kunskap om vårdsystemet kan de vägleda patienter till rätt resurser inom den öppna vården och det lokala stödnätverket.
Case management blev populärt under 1980-talet, när de stora psykiatriska sjukhusen började avvecklas och allt fler personer med allvarlig psykisk sjukdom återintegrerades i samhället. Där mötte de ett fragmenterat vårdsystem och otillräckliga samhällsresurser, vilket ofta gjorde vardagen svår. Case managers infördes som en länk mellan patienten och den behandling som tidigare administrerats inom sjukhusets väggar. Syftet var att erbjuda ett mer kostnadseffektivt och mänskligare alternativ till institutionell vård.
En studie från 1989 av Andrew Borland, publicerad i tidskriften Psychiatric Services, visade att intensiv case management bidrog till att stabilisera psykiatriska patienter, korta ned tiden på sjukhus och minska användningen av akutvård. En senare studie från 1991 av Ronna Chamberlain, publicerad i Community Mental Health Journal, visade dock att begreppet case management i praktiken kunde omfatta ett brett spektrum av insatser – med olika goda resultat som följd.
Vissa kritiker av case management-modellen menar att case managers inte är lika effektiva som läkare i en klinisk miljö när det gäller att behandla allvarlig psykisk sjukdom, eftersom läkemedelsbehandling där kan övervakas och stress kan hanteras i en kontrollerad miljö. Case managers är varken psykiatriker eller psykologer, utan oftast socionomer som är utbildade för att koppla samman patienter med rätt resurser – inte för att säkerställa att patienterna faktiskt använder dem. De är, som kritikerna påpekar, aldrig mer effektiva än det samarbete de får från patienten.
Många lokala psykiatriska verksamheter har börjat kombinera case managers med så kallade peer-rådgivare – personer som själva har levt med psykisk ohälsa – som ett extra stödnätverk för patienter. En studie från 1995 av C.J. Felton, publicerad i Psychiatric Services, visade att patienter med ett stödnätverk som inkluderade peer-specialister gjorde större framsteg – bland annat när det gällde självbild, framtidsperspektiv och sociala stödstrukturer – än de som enbart hade en case manager.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online