Artificiell störning – internationellt kallad factitious disorder – driver de drabbade att upprepade gånger söka sig till vårdinrättningar i jakt på en diagnos för en påhittad eller medvetet framställd sjukdom. När de får höra att de är friska blir de besvikna och vänder sig i stället till en annan läkare eller ett annat sjukhus. De genomgår ofta glatt smärtsamma undersökningar och ingrepp som de flesta människor skulle göra allt för att slippa.
För en kliniker som diagnostiserar och behandlar artificiell störning är det viktigt att acceptera att statistiken inte pekar mot någon gynnsam prognos. Målet är därför i stället en långsiktig och realistisk hantering av tillståndet.
I boken The Medical Basis of Psychiatry (tredje upplagan, 2008) av S. Hossein Fatemi och Paula J. Clayton rekommenderas att artificiell störning behandlas genom ett nära samarbete mellan allmänläkare och psykiater. Ångestsyndrom förekommer ofta samtidigt som artificiell störning, och när båda tillstånden behandlas parallellt ökar chansen för ett lyckat resultat.
En konfronterande approach fungerar sällan. Patienten svarar betydligt bättre på en öppen och stödjande hållning och stannar då längre i vården – vilket är en förutsättning för att behandlingen över huvud taget ska kunna ge resultat. Patienten ska inte känna sig bestraffad för sitt beteende.
Behandlingen inleds alltid med att bygga upp en stabil relation mellan patient och läkare, där förtroende är en helt avgörande komponent. De flesta kliniker använder en icke-konfronterande metod. De artificiella symtomen ses som ett rop efter hjälp, utan att någon skuld läggs på patienten.
Vid den så kallade kontrakt-konferens-metoden uppmanas patienten att använda terminologi som rör svåra relationer och uppmuntras att undvika att tala om den artificiella sjukdomen under arbetet mot problemlösning. Det främsta målet är att hindra patienten från att fortsätta söka onödig medicinsk vård.
KBT kan vara en effektiv behandling – men bara om patienten själv accepterar att hen behöver hjälp. Patienten måste dessutom vara beredd att arbeta aktivt tillsammans med terapeuten och fullfölja så kallade hemuppgifter mellan sessionerna.
Psykiatern EJ Eisendrath redovisade i en studie från Mayo Clinic (Eisendrath et al., 1996) att icke-konfronterande terapi är den föredragna metoden, eftersom den gör att patienten stannar kvar i vården länge nog för att faktiskt få hjälp. Vilken behandling som passar bäst avgörs av psykiatern från fall till fall.
Rådgivning och psykoterapi används för att underlätta hanteringen av störningen. Samtidiga diagnoser behandlas parallellt för bästa möjliga resultat. Eftersom fullständigt tillfrisknande är ovanligt är effektiv hantering det realistiska målet vid artificiell störning.
I vissa fall skrivs antipsykotiska läkemedel ut. Kliniker som ser likheter mellan artificiell störning och tvångssyndrom (OCD) väljer ibland att ordinera SSRI-preparat (selektiva serotoninåterupptagshämmare). Mayo Clinic rapporterade viss framgång med denna farmakologiska behandling i en artikel från den 3 augusti 2009 om selektiva serotoninåterupptagshämmare.
En person som simulerar sjukdom (så kallad malingering) uppvisar symtom som liknar dem hos en person med artificiell störning, vilket kan göra det svårt för kliniker att skilja åt de två tillstånden. Skillnaden ligger i motivet: artificiell störning är inte medvetet styrd och ger patienten ingen annan vinst än uppmärksamhet, medan simulering är avsiktlig och görs för att få pengar, ledigt från arbetet eller någon annan önskad fördel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online